lördag 28 februari 2009

Hemmafru De Luxe

Idag har jag varit hemmafru så det smäller om det!

HE-Man åkte iväg på pilktävling och jag låg kvar hemma i vår sovskrubb och "mornade" mig lite.
Men det blev tråkigt efter ett tag, så då steg jag och Korven upp.
Vi slöade omkring lite i största allänhet först. Men jag hade ju tänkt baka semlor idag (finlandssvenska semlor alltså... dvs. "småfranska") så det gick inte att slöa hur mycket som helst.

Men köket såg ju ut som ett bombnedslag, så där gick det ju inte att baka nånting. Jag måste alltså städa, igen... Nå, först måste jag ju smurfa lite på datorn. Så jag spenderade ca 1½ timme att slösmurfa och snarvla i telefonen.

Sen orkade jag inte hitta på mer undanförklaringar till varför jag inte skulle städa köket. Så då började jag städa. He-Man hade varit en duktig pojke och plockat ur diskmaskinen, så det gick rätt snabbt.

Då stod jag inför problem nummer 2. jag hade tappat bort receptet.
Jag hittade det tidigare i veckan i en tidning, som jag misstänker att vi kastat bort. Så efter lite halvhjärtat sökande här som där, så ringde jag till lillebror. Som tur var så var han hemma och inte ute på vift med diverse bruttor, och han hittade samma tidning hemma hos dom (han bor hos mamma ännu) och kunde läsa upp receptet åt mig.

Japp, problem 2 avklarat. Då kom vi till dagens tredje utmaning; baka semlorna. Till saken hör att jag är väldigt dålig på att baka. Eller nja.... kakor och annat smetigt kan jag baka, men jästdegar har aldrig hört till min starka sida. Men förra året då jag bakade fastlagssbullar (dvs. "semlor" på rikssvenska) så hade jag tagit hjälp av kompis Bakexpert. Så nu visste jag ju lite hur degen skulle se ut när den var klar.

Mina tidigare försök med bullbak har resulterat i:
a) bullar av som i storlek och koncistens mest påmint om golfbollar, eller
b) bullar som runnit ut på plåten och mest sett ut som fluffiga hamburgerbröd

Så det var sannerligen ingen självklarhet att semlorna skulle bli ätbara.

Men, modig som jag är, så kastade jag mig helhjärtat in i allt vad semlebaket innebar. Plockade fram pytsor och koppar, mjöl och torrjäst, micrade mjölken och skred till verket.
Allt flöt på bra, men jag måste erkänna att det blev lite kritiskt när det började bli dags att avsluta degvispandet. Grundproblemet när det kommer till mig och brödbak är att jag inte vet när degen är mätt på mjöl. Endera kastar jag i för mycket mjöl och får golfbollar, eller så fegar jag ur och sätter för lite med hamburgerbröd som resultat.
Eftersom jag hade berättat till HE-Man att jag skulle baka (som svarat med ett tvivlelsosande "Jaha") så var det bara att se till att semlorna blev ätbara. Så jag tog till fusk- och fegismetoden, ringde till kompis Bakexperten och förklarade noggrannt koncistensen på min deg. Och efter lite försiktga duttanden med träsleven på bänken (orkade inte stjälpa ut hela degen för att se om den fortfarande var klibbig (vilket var tipset jag fått) så jag fuskade och tog en klick på en träslev istället) med godkänt resultat så satte jag degen på jäsning.

För att göra en lång historia kort kan jag säga att semlorna faktiskt blev alldeles lyckade!

Eftersom jag misstänker att det kan finnas tvivlare därute så har HE-Man storsint hjälpt mig att ta bildbevis av det hela. (Ser ni hur noggrannt han undvikit att få med fläcken-på-köksduken-som-inte-gick-bort-i-tvätten på bild!)

Fröken Ekos supergoda morotssemlor!

Men tro inte jag var färdig redan! Efter det städade jag noggrannt bort allt stök efter mig och satte igång med att baka pizza!

HE-Man, den manliga jägaren som han är, hade fått hela 1 abborre under tävlingen. Han hade dock fiskat lite extra i "allmosebyttan" och plockat med sig en kasse småfisk till katterna. Ingen matfisk dock...
Hursomhelst så belönades han med hemgjord pizza då han kom hem.

Jag är världens bästa hemmafru! (men salladen fick han göra själv)

Sista tävlingsdagen!

Sista dagen du kan delta i tävlingen!

fredag 27 februari 2009

Varför man inte ska äta på skribordet

I och med min och HE-Mans dietätande (lätt att läsa det ordet, va?) så har jag nästan helt och hållet slutat äta i cafeterian på jobbet. Det är ju så svårt att veta hur mycket kallisar (vår egen tuffa slang för kalorier, inte att förväxlas med kaliser (kalsonger)) det är i maten de serverar där.

Jag kan ju inte riktigt be kökspersonalen väga min mat heller, det skulle lät bli lite pinsamt. Jag och HE-Man hade väl lite småfunderingar på att trixa ihop nån slags portabel våg att hänga på pekfingret, men av en eller annan konstig anledning utevcklades aldrig den idén vidare.

Så, jag har tagit med egen mat istället. Det finns väl nåt slags lunchrum här någonstans, brukar gå dit och låna micron ibland. Men eftersom 90 % av all personal äter i cafeterian så är ju lunchrummet bara till för allmänna looser och utstötta (samt trådsmala kontorsdamer som äter en halv banan till lunch), så där vill man ju hursomhelst inte sitta.
Bättre då att sitta i mitt eget rum, var jag kan stänga (och låsa) dörren om mig själv. Brukar förgylla matstunden med nån tidning ibland, eller lite allmän slösmurfing på nätet. Veckans NU, en högklassig tidning, får ofta äran att följa med mig hem från mataffären, den brukar åtnjutas tillsammans med de mumsiga riskexen (torra och goda, nästan lika goda som dust!) på lunchpausen.

När jag leker på datorn under lunchpausen brukar jag skuffa fram laptopen (ja! jag har inte ens en riktig dator :( ) lite så att mina matbyttor också ska rymmas. Är väldigt nöjd över att jag inte lyckats spilla fem liter mat på tangentbordet... än... Lite smulor har väl dock letat sig ner mellan knapparna, men det kan jag leva med.

Idag var jag på den säkra sidan. Det blev ingen smurfning idag utan lunchapusen tillbringades tillsammans med underbara människor som Mickey Rourke, Paris Hilton och Daphne Leone. Ingen risk att förstöra dyrbar, teknisk utrustning, med andra ord.

Försjunken i den höglitterära texten sträckte jag min hand mot limsaflaskan (limsa = läsk, för de som inte vet bättre), självklart var det light-limsa med nästintill 0-kalorier, och missade!

SPLASH!

*SCCCHMMMMMMSSSSSSSS*

Limsaflaskan blev som en smärre bomb och skummade så in i *fula ord*. Limsan rann ut över min dyrbara tidning, skrivbordet, ner över batteriet (elementet...), plaskade ner printern, elkablarna och stänkte lite på min bordstelefon.

Naaaaaajs!

Då fick jag alltså spendera tio minuter av min lunchpaus springandes mellan wc och arbetsrum för att hämta pappershanddukar och knäliggandes på golvet för att torka upp den skummande, svarta pölen. Torkade självklart noggrannt av tidningen och gav skrivbordet, elkablarna, batteriet, printern och telefonen en hastig omgång med de våta papprena också.

Skönt med klibb under skorna!

Men det blev faktiskt rätt så rent. Men längst in i hörnet under skrivbordet är det nog rätt klibbigt än, men det kanske städerskan kan fixa på måndag.

Därför ska man inte äta vid skrivbordet.

torsdag 26 februari 2009

Arga mamman

Arga mamman vann en ljudbok.

Nu blir hon säkert glada mamman.

Och allt är tack vare mig *jag är sååå bra*, snäll dotter som tipsar om kuliga tävlingar.

Jag vill ha saker

Känner mig (som vanligt) uttråkad. På en skala som går från lätt uttråkad till döende av tristess så ligger jag väl ungefär på små-apatisk.

När jag får tråkigt så börjar jag ofta titta runt på en massa webshoppar, läsa kataloger, kolla annonssidor och bläddra igenom Ikeas hemsida.
Det känns som att jag måste köpa nåt. Hur konstigt det än kan verka. Varför skulle allting mitt i allt bli roligare bara för att jag köper nåt? Men jag antar att bläddrandet och sökandet efter nåt ger en ett slags mål att sträva mot, lite mening i den gråa och trista vardagen.

Och om det inte är onödiga prylar jag vill köpa (vilket jag, tur är, oftast inte har råd att göra) så börjar jag tänka på mat. Jag är jättesnål på pizza, till exempel. Det var nästan en månad sen jag sist åt pizza. Om jag just nu kunde få göra precis, exakt vad jag vill så skulle jag springa ut från jobbet, in till första bästa affär och köpa massa choklad. Sen skulle jag hoppa i bilen och köra de ca 400 km ner till Ikea. Där skulle jag köpa en massa strunt och till sist avsluta dagen med en stor, fet pizza med peperoni på!

Vilken dag! Vilket äventyr!

Men det kan jag ju inte göra.
Tror inte heller att jag skulle känna mig särskilt nöjd efteråt. Vad är vitsen med ett sånt plånboksmord? Ingen vits alls. Bara tidsfördriv.

Jag tror mitt problem skulle vara rätt enkelt löst om jag fick ett roligt jobb. Där har vi det!
Nån som vill erbjuda mig ett roligt, välbetalt jobb som jag helst kan sköta hemifrån?

***

På tal om att köpa saker så är jag nog väldigt lättlurad när det kommer till att pracka på folk onödigt strunt.

Varenda gång jag går på ett s.k. "home party" så skulle jag vilja köpa ungefär 3/4 av alla saker de visar. Samma sak gäller när jag tittar på TV-shop (förutom när de visar fula träningsredskap!).
De är ju så bra! Och tänk vad förmånliga de är, med tanke på kvaliteten! Snygga dessutom! Hur har man kunnat klara sig utan dessa produkter tidigare?

Känslan sitter i länge efteråt också.
Jag bara VET att om jag fick köpa en sån sak så skulle mitt liv bli sååå mycket roligare.

Tur i oturen så är jag medveten om mitt problem, så jag brukar kunna gardera mig rätt bra. Dessutom blir ju saken inte mer okontrollerbar av att jag väldigt sällan skulle ha råd att köpa ens 1/4 av deras grejor.
Men när jag kommer in i en tråk-period så nog är det sånt som jag sitter och letar efter på autkions- och annons-sajter!

Senaste hemförsäljningspartyt jag var på så var det PartyLite ljusprodukter de sålde. Skulle ha kunnat köpa massa ljus, om jag bara haft pengar. Även om jag egentligen hellre köper handgjorda ljus från SisslaVissla. De kostar samma sak, men de är handgjorda och ekologiska. Men bara för att jag fått en katalog att bläddra i så blir jag alldeles begeistrad och vill ha ALLT.

I tonåren brukade jag och en kompis ligga och bläddra i diverse kataloger och drömma om vad vi skulle köpa när vi blev miljonärer. Vi hade en lek då som gick ut på att man fick välja en sak per sida/uppslag, för om man skulle ha fått köpa precis allt i hela katalogen var det ju inte lika kul.
Så vi låg och bläddrade fram och tillbaka i katalogerna och berättade vilka saker vi skulle köpa och varför.

Jag brukar fortfarande leka den leken.
HE-Man är dock inte så intresserad av PartyLite och div. annat strunt, så jag brukar leka själv.

Varför blir man så köptokig bra för att nån kommer och visar lite stuff? Jag har väl sett ljus förr!
Dessutom är ju både ljusen och ljusstakarna så in i helvetes dyra!
Men jag vill så gärna tro att just dehär produkterna är så himla kvalitativa! De är så bra! De är så vackra! Man får absolut valuta för pengarna!

Det de säljer är ju verkligen inte saker. De säljer känslan av lyx.
Det känns så himla lyxigt att få köpa dedär dyra grejorna som nån stått och talat sig så varm över.

Men att det är rena, rama lurendrejeriet vet man ju. Inte från försäljarnas sida, utan från the great, big mothership. De lurar nog både kunder och sina egna försäljare, tror jag.
Har själv varit hemmaparty-försäljare så jag vet lite grann hur det funkar. Åtminstone den firma jag jobbade åt hade verkligen konstiga leverans- och betalningsvillkor för försäljarna och priserna var ju ibland löjligt höga.

Min annars så lugna och sansade mamma (???!!!!?) fick sin beskärda del av katalogbläddring redan innan det senaste partyt. Hon var inne på PartyLites hemsida för att kolla in erbjudanden.
Döm om hennes förvåning när hon la märke till att en väggljusstake kostar 319 kr (motvsarande 28 €) i Sverige och i Finland kostar samma sak 47,90 €! Det är en skillnad på 20 €, en ökning på ca 70 %!
Vilken fräckhet! Då blev lugna mamma arg.

Finns ingen chans att dom kan förklara det med valutakurser, finanskriser eller vilken annan skit som helst! För alla de andra sakerna hade relativt samma priser (även om precis allt var billigare i Sverige, som vanligt...).

Tycker synd om försäljarna som måste försöka sälja sånt. Det är ju de som sköter all kundkontakt och tvingas ta emot klagomål och får stå till svars för huvudkontorets dumheter!

***

Dethär var ju egentligen rätt oväsentligt när det kommer till mitt uttråknings-köpbehov. Men å andra sidan så kunde jag inte låta bli att nämna det. Det är så fuskigt!

Fast nu har jag ju i alla fall kommit över habegäret lite. Vem vill köpa saker från en sån ful-firma? Så egentligen får jag väl tacka PartyLite för att de minskade på mitt köpbegär.


Men jag är fortfarande snål på pizza och choklad...



P.S. Jag tror nog att jag vet hur jag får in en bloglovin-knapp. Har bara inte orkat fundera ut huruvida det finns nåt behov för en eller inte.

onsdag 25 februari 2009

Det kom ett paket...

...och ett till!

Man hade kunnat tro att det var jag som har födelsedag idag och inte Korven!
Har varit på dåligt humör hela dan. Det var dötrist på jobbet, mina pengar är slut och jag kommer att få mycket mindre lön än jag brukat få p.g.a. att min skatteprocent höjts och för att 2 månaders matavgifter i kafeterian på jobbet dragits av lönen. Surt.

HE-Man är hos svärisarna och fixar min bil. Tre av fyra stötdämpar-fjädrar har gått av (gissa om bilen gick genom besiktningen) och de måste fixas till fredag. Ringde och pratade med honom för att fråga hur det går. Han sa "skit". Det var tydligen mycket svårare att byta fjädrarna än han trott.

Så dagen har inte varit så kul.

Eftersom HE-Man är borta blir det inget kalasande idag, trots Korvens födelsedag. Vi får ta det imorgon istället (vi äter kaka, djuren får räkor). Men nåt extrakul måste ju vovven få göra idag, så vi gick på lite längre promenad och Korven fick springa lös. Han tog i som om det gällde livet och sträckte ut sig som en liten (och lätt deformerad) antilop. Vi gick via postlådan påväg hem och där låg två paket och väntade på mig!
Ett var en bok jag köpt via huuto.net (typ Tradera) och det andra innehöll två trasor från disktrase-swapen jag deltagit i via sysidan.

Köket behöver en städomgång, verkligen... Och eftersom HE-Man fixar min bil, vilket lär ta hela dagen och halva natten, så är ju det minsta jag kan göra att städa köket. Men nu känns det iaf lite roligare med nya trasor.

Stort grattis till födelsedagskorven!

Grattis på 3-årsdagen älskade hundkorv!

tisdag 24 februari 2009

Bloglovin, coolt

Läste ett litet inlägg om bloglovin hos Lussan och kom på att jag måste gå kolla om min blogg finns där.
Vet inte hur bloglovin funkar och så, finns alla blogspot-bloggar där? Fast å andra sidan finns det ju en massa andra slags blåggz där också. Måste man läggas till på nåt sätt, så att folk kan prenumerera?

Hursomhelst så sökte jag på mitt eget namn och där fanns jag! COOOOOLT lixom, typ å så....
Om man inte finns med per automatik, så betyder det att någon lagt med mig där, för jag har inte gjort det själv.
Det som är ännu COOOOLARE är att jag ju inte har nån såndär bloglovin-knapp på blåggzet. Det betyder alltså att någon gjort sig besväret att gå in på bloglovin och trixa dit sig själv som prenumerant. För jag har faktiskt 2!

DubbelCOOOOOLT!


Titta själv bara! *ååååh vi är sååå imponerade* (jag hörde er nog!!!!)

I'm soo hot I'm cool, jehman!

Blogg-etikett, igen

Har funderat lite kring ämnet tidigare...
Med var är egentligen god blogg-etikett? Hur är man artig och korrekt i bloggvärlden?

T.ex. när det kommer till kommentarer. Jag läser ju alla kommentarer jag får, det är ju så kul när folk lämnar en hälsning. Men tyvärr är jag lite trög på att svara...
Ibland vet man inte heller vad man ska svara.

Typ: "Vilken fin blogg du har!"

"Tack", får man svara då

"Varsågod :)"

"Jo... hm...."

Det var ju bara en typ av exempel, men ni kanske fattar vad jag menar?
Hur ska man liksom göra?

Som sagt var så läser jag ju alla kommentarer, då brukar jag ju också gå in på kommentatorens (?) egen blogg å kika runt lite. Läser några inlägg etc., vissa lägger man till i favoritlänkarna på datorn osv. Men det är ju inte alltid jag skriver nåt tillbaka. Vet inte liksom vad man ska skriva. Exempelvis kan det ju vara nån som skriver roliga inlägg, så jag går in och läser lite och så skrattar jag för mig själv.
Ska jag skriva det då?

"Oj vad kul du skriver!"... varenda gång???

Tänk om jag besöker bloggen en gång om dan och läser alla inlägg.
Ska jag skriva "Oj vad kul" en gång om dan då?
Orkar ju inte alltid fundera ut nåt kul svar, för ibland har man inget att säga heller, det var bara kul att läsa. Känns också lite onödigt att krysta ur sig nåt, bara för sakens skull. Har jag inget bra att skriva så känns det lite dumt att skriva nåt alls...
Samma sak gäller ju om det är en blogg som lägger upp fina bilder, skriver dikter, ger pysseltips eller vad som helst.

Och hör det till att man ska svara på alla kommentarer man får? Är det oartigt att inte göra det?

Hursomhelst så har jag halvt om halvt kört med stilen "Ingen nämnd, ingen glömd" när det kommer till mina kommentarer :) Men vetas bör, att var och en uppskattas!

***

Varför kan jag inte bara få en "Jag var här"-stämpel att stämpla i kommentarsfältet, istället för att skriva nåt? Så är man inte bara en anonym siffra i besöksräknaren, men jag slipper skriva nåt "bara för sakens skull".

Eller kanske ett såntdär glad-gubbe system som de hade i tullen i Kina. När man kom till disken där de kollade ens pass (efter att man blivit vägd och genomscannad) så hade de en liten möjäng med typ fem knappar på. Det var smilisar som gick från väldigt sur gubbe, till väldigt glad gubbe, så skulle man på det sättet betygssätta sin betjäning.

Kan vi inte ha sånt på bloggarna? Så slipper jag skriva "Vilken fin bild", "Skrattade högt" eller nån annan halvdålig kommentar och får bara trycka på en stor smiley istället.

***

P.S. Svar på en tidigare kommentar: Barbie är på sportlovs-semester

måndag 23 februari 2009

Korvhundens historier

Jag har faktiskt viktiga saker att göra på helgerna!

Jag kan ju inte hänga här hela tiden!

Jag är ju rätt upptagen!

Eller hur..? ;)

Men ärligt talat så brukar jag faktiskt försöka hitta på annat i helgerna än att sitta fastklistrad framför datorn. Huruvida det var viktiga saker eller inte tänker jag inte spekulera om.

Hursomhelst så har jag tillbringat lördagen med lite hemma-försäljnings-party-demonstration + en lång hundpromenad. Fick se nya delar av min nuvarande hemby, samt lite skog och ett par diken jag inte stött på förut. Det var mycket snö, men roligt.

Min korvhund är ju av a lesser persuasion, om man säger så, så tillsammans med två leonbergers och en grand danois så hade han inte så stor chans. På plant underlag, vägar och sånt, hänger han med rätt bra. Även om de små benen smattrar på som en trumvirvel. När Korvhunden springer bredvid de stora hundarna tror jag hans steg är nåt i stil med 1 grand danois-steg * 10^7. Minst.
Men han har bra ork. Det är huvudsaken.
Fast när promenaden började närma sig sitt slut, och vi hade gått i skogen och längs en oplogad väg i närmare 40 cm tjock snö, ja.... då gav Korvhunden upp.
Jag hade faktiskt försökt "ploga" en liten stig åt honom när jag gick. Tungt var det att släpa fötterna efter sig istället för att gå normalt, men vad gör man inte för en liten Korv? Men det blev för tröttsamt för det. Tur är ju att han inte väger mer än ca 5 kg. Så när jag vände mig om för att kolla att allt var OK och den lilla Korven låg gnyende i snön, 15 meter bakom oss, så var det inget problem att kasta upp honom på ena axeln och traska vidare.

Tror nästan att han somnade där ett varv. Han brukar klara av att hålla i sig själv rätt bra, så jag brukar bara bära honom med en hand. Men plötsligt märkte jag hur han gled ner över armen min och jag fick ta till smärre akrobatiska konster för att fånga upp honom innan han damp i backen. Han måste ju ha somnat.... stackars trötta, lilla Korv.

Men jag och HE-Man fick i alla fall se på film ifred den kvällen. Annars brukar filmskådningen vara ackompanjerad av lite otåligt fotkrafs, "Titta, jag har hämtat en leksak åt dig. Kasta den! Titta då! Titta! Titta! Titta!", samt envetet gnällande.

Korvhunden är rätt lustig. Han fick smeknamnet "Korven" av HE-Mans familj när han var liten, eftersom han faktiskt såg ut lite som en grillkorv med fyra ben. Och svans förstås. Svansen är inte att leka med. På tal om att leka så har jag och HE-Man lekt med tanken på att sätta en liten generator av nåt slag på Korvens svan, så kunde han ha en alldeles egen pannlampa när vi är ute och går i mörkret. Det är MMB om nåt!

Hursomhelst, så måste jag berätta kort om en av Korvens bättre bedrifter. När han var lite så var han, som sagt var, inte så mycket större än en grillkorv. På skären ska det ju alltid grillas korv, så på sommaren när det vankades korvgrillning så skulle ju Korvhunden såklart ha en egen korv. Vi matade väl honom med lite småbitar, men den lilla magen måste ha varit bottelös. Korvbit efter korvbit slank ner utan större problem. När vi ätit våra korvar lämnade det en extra korv. Ingen av oss orkade äta den. Så på skoj kastade vi den åt Korvhunden. Trodde att han skulle gnaga lite på den, kanske gräva ner den nånstans eller annars bara gå sutta på den i ett par dar.
"Nam, nam, nam" sa det om Korvhunden.
Sen var korven ett minne blott.

Max två kilo stor hade han smält i sig ungefär en och en halv korv! Lika mycket som jag ätit! Jamför man så är det som att jag skulle äta typ 8 kilo korv!

Alltså, när man höll en grillkorv bredvid korvhunden så kunde man inte för sitt liv förstå vart han hade satt den korven. För korven var ju nästan hälften så stor som hela Korvhundens kropp.
Vart försvann korven???

Men den fanns faktiskt i Korvhundens mage. Som i det skedet mer liknade en spärrballong än en hundmage. Spänd var den också. Det var nästa så man måste handskas varsamt med Korvhunden, för att undvika explosion.

Korvhunden själv var dock hur glad som helst. Jag tror att han lätt hade ätit en korv till.

Fast... han hade väldigt bråttom att bajsa sen, kan jag säga!

lördag 21 februari 2009

Påminnelse!!!

fredag 20 februari 2009

Varför?

Värst vad jag har mycket frågor idag.

VARFÖR luktar alltid offentliga toaletter BAJS?

Om man nu sitter där i sin egen bajslukt så är det väl inte så farligt, man kan ju liksom inte göra så mycket åt saken. Men att sitta i nån annans bajslukt är ju bara äckligt. *urk*

Att det dessutom är en främmande människas bajslukt är på nåt sätt ännu värre.

I och för sig så ska jag väl vara glad att det finns offentliga toaletter över huvud taget. Tänk om det bara fanns ett stort offentligt dass istället, med lååånga bänkar med massor med hål på rad. Då hade det nog luktat betydligt värre.

Men å andra sidan hade ju stanken säkerligen varit så våldsam då, att den liksom gått vidare från att bara vara bajslukt till att bli nåt annat. Evolverat till en ny helhelt, ett väsen av stank. Då kan man ju inte längre märka enskilda bajslukter utan det är mer som att stiga in en värld av latrina dofter.
Enskild bajslukt kan nog inte jämföras med stanken av en enorm dasshög. Det blir nog mer anonymt så, och kanske samtidigt lite mindre äckligt..?

Om det luktar äckel-bajs på den offentliga toaletten med ett bås så vet jag att det beror på att någon alldeles just varit där och bajsat. Blä.
Men om jag stiger in på ett gemensamt dass och liksom omvälvs av latrinstanken så kan den komma varifrån som helst, vilket nästan är samma som ingenstans.

Och latrinstank som kommer från ingenstans är väl bättre än bajslukt som kommer från någonstans?

Jag är rastlös

Varför måste man jobba?
Varför kan ingen bara ge mig en massa pengar istället?

I och för sig tror jag att det skulle ta max två veckor innan jag skulle känna mig totalt värdelös och extremt rastlös. Men just nu så känns tanken på en jobb-fri värld väldigt lockande.

Jag kunde ju vara hemmafru i bästa "lantlig" anda. Stå mer en duk på huvudet, käckt knuten ovanför pannan så att pannluggen sticker fram och koka sylt, baka bullar och steka fläsk till familjen iförd ett vitt förkläde med volanger. Jag bor ju på landet, så det kanske kunde passa bra.
Det inte riktigt min stil. Dessutom tror jag tyvärr inte att det riktiga landet är lika romantiskt som trenden är...

Det är hästskit på vägen, grispiss på åkern, jakthundar i rep på gårdarna som skäller och 4 kilometer längs en skitig asfaltväg till affären. Som verkligen inte är en trevlig liten lanthandel, utan ett S-Market som är precis som vilken storhandel som helst, fast med mindre utbud.

Så är det på landet, på min sida om landsvägen *he he*

Men landet kan ju vara trevligt också, det är ju därför vi bor här. Långt till grannarna, till att börja med. Alltid en fördel.

Vårt hus

Hursomhelst så känner jag mig alldeles för rastlös för att jobba just nu. Först trodde jag att jag var slö och trött. Men det var den falska slöheten som smyger sig på en då man lider brist på vettiga aktiviteter. Var upp och rörde på mig lite just och fick jättestor lust att bara springa iväg nånstans.

Nu vill jag fara hem och jobba. Vi var duktiga och papprade vinden igår, skulle ha blivit färdiga också om inte det dumma pappret tog slut när vi bara hade två våder kvar. Så idag ska vi köpa mera papper. Sen måste jag städa lite också. Och baka. Bara huvudduken och förklädet som fattas alltså.

Eftersom min rastlöshet smittat av sig från kroppen till huvudet orkar jag inte skriva nåt. Det får bli bildkavalkad istället. Sovrummet från då till nu...

I orginalskick

En del av rummet innerväggar har rivits så att fönstren på långsidan kommit fram.

Alla innerväggar och innertak bortrivna, vindskyddskivor på plats under det gamla pärt-taket och vår blivande wak-in-closet är färdigbyggd.

Tak och väggar uppskålade och den nygamla "takbjälken" har lagts på plats.

Vi har börjat pappra... och det är kallt på vinden då det inte finns nån isolering.

Rummet är nästan helt inpapprat och börjar sakta me säkert se ut som ett riktigt rum igen.

Lätt som en plätt, men inte lika gott!

Plockade upp en utmaning, som faktiskt verkade rätt kul, hos Shabbig men chic.

Den går ut på att man ska komma på fem maträtter som man inte tycker om, hur lätt som helst!

Mald leverbiff
Det är döööö-äckligt! Hjälper inte hur mycket lingonsylt och brunsås du sätter på, det smakar ändå BLÄ! Äter hellre stekt lever (som kan varar rätt gott) än mald leverbiff. Urk.

Svartkorv
En typ av finsk blodkorv med gryn i. Denhär serverade dom ett antal gånger åt oss i lågstadiet. Tror inte det var nån som tyckte om den, smakar pyton. Min farfar, som var uppväxt under krigstiden och fått åka som krigsbarn till Sverige, sa att allt går att äta. Han var på besök hos oss en gång och mamma köpte svartkorv åt honom.
Efter det sa han att allt går att äta, föruom svartkorv.


Lutfisk
Luktar blä, ser ut som snor och smakar inte mer än kokt äggvita. Varför vill man äta dethär?
Då måste nog till och med dust smaka bättre.

Fläsk
Slemmigt, äckligt, vitt fläsk... usch! Jag äter ju nog fläskkött, men alla de äckliga, fläskiga slembitarna petar jag noggrant bort.
HE-Man tycker att fläsk är festmat och brukar köpa ett paket skivat sidfläsk att ha i frysen. När jag sen är borta nångång så festar han hejvilt med fläskstekning, frysta ärtor och soffliggande. Inte riktigt my cup of tea, om man säger så.

Kokt korv
Varför förstöra korv på det sättet?

***

Det var faktiskt lite svårare än jag först trott att hitta på äckliga maträtter. Kommer säkert att komma på massvis av ännu bättre ful-mat under dagens lopp. Måste bero på att nu när man blivit "stor" så får man ju själv välja vilken mat man lagar och äter, så då faller ju alla äckligheter bort per automatik.
Hade jag fortfarande bott hemma, eller gått i grundskolan, så hade jag antagligen kommit på minst 20 äckel-päckel-rätter till.

Men jag fick ju ihop det till fem i alla fall.
Andra saker jag inte kan förstå hur folk stoppar i sig (men som jag aldrig smakat på själv, för att jag inte vågor och för att det verkar så ÄCKLIGT) är råbiff med rått ägg, musslor och annan slemmig seafood, sushi, sniglar, sill och annan mat som i levande (eller kokt) stadie är slemmigt alt. äts i princip rått. *Blörk*

torsdag 19 februari 2009

Bajs

Det luktade bajs på wc.

Det var äckligt.


Men jag är iaf kissnödig längre ;)

"Fyll i valfri rubrik här"

Har ingenting att skriva, men jag börjar lite i alla fall. Får se var det slutar idag...

Största orsaken till dagens inlägg är väl egentligen tidsfördriv. Jag måste hitta på nåt bra att göra i en halvtimme, nåt som får tiden att gå så att halvtimmen känns som en halv minut.

Min mage knorrar och är hungrig, jag är kissnödig men känner mig för slö för att stiga upp och gå på wc, har läst alldeles för många underfundiga bloggar så mitt huvud känns som potatismos, har sökt efter roliga inredningsbloggar men hittar bara vita, endera är det lantligt vitt eller skandinaviskt trend-vitt, jag blir snöblind... Snart ser jag inte tangentknapparna mer. Tur att dom åtminstone är svarta (med vita bokstäver) så att jag ser nånting i alla fall.

Är det vekligen meningen att det är dethär det ska gå ut på? Sitta och underhålla sig själv tills klockan blir passligt mycket? Hoppas inte det.

Man blir så otroligt apatisk och slö. Tanken på ännu mera innehållslös tid gör att allt känns blä, men tanken på att göra nånting känns också lika blä. Så är det ibland.

***

HE-Man är sjukledig, av någon outgrundlig anledning. Han har varit en slökorv i två dagar, men idag har han utnyttjat sin lediga tid till att göra lite nytta. Han har varit och handlat nitar till nitpistolen, specialbergull till skorstenshålet och varit allmänt nyttig (i dubbel bemärkelse, eftersom han har vit månad dessutom, tänk vad bra det kan bli ibland!).

Vill komma hem direkt så att jag kan fortsätta gårdagens arbete, vi började pappra in väggarna i sovrummet. Blir många papperslager det. Först tjärpapper längst ut mot ytterväggarna, sen skålades väggarna upp med "tvågångertvåor" och nu lägger vi på ett sista lager papper; armerat vindpapper. Eftersom jag känner mig duktig idag så tror jag vi blir färdiga med det ikväll, så imorgon får vi börja såga plankor. Då ska väggarna förstärkar sytterligare, så farbror hantverkare kan komma och blåsa in lite ekovilla i dom nästa vecka.
Börjar alltså hända nåt på vinden nu.

Snart kan jag ladda upp bilder och fixa inredningsblogg själv.

Då är det slut på det vita, min vänner!

Eldigt rött, gräsligt grönt och guldblänkande gult ska jag ha!

I städskrubben har jag en stooor Hemtex-påse fylld med diversre rea-fynds-kuddar i gult, rött och grönt som jag ska ha i sängen. Tror mamma kallade stilen nånting med "bordell" en gång. Men nej, jag vill inte ha en bordell (även om jag kunde tänka mig en röd lampa/ljuslykta i fönstret), jag vill ha tusen och en natt!

Indiska, here I come!

Nä... jag är för snål att handla på Indiska. När jag ser ett dynvar som kostar ca 30 € slås snålhets-regulatorn på och jag tänker det gamla vanliga "Detdär kan jag ju göra själv!", gnider mina händer som en gammal skinntorr gubbe och smyger iväg till en symaskin som får stå orörd i en låda på svärmors vind.
Hur många gånger gör man faktiskt alla dedär sakerna "som man kan göra själv"???

Å andra sidan, om jag inte kommer mig för att faktiskt göra dedär sakerna själv då, fastän jag faktiskt kan, så kanske jag inte ville ha dom så mycket till att börja med heller. Lika bra att det lämnar oköpt då.

Bättre att spara pengarna tills jag ska tappa bort mig i Ungern istället.

***

Nä, nu måste jag faktiskt gå på wc.

Hejdåååååå!



P.S. Idag har jag fått Access, nu kan jag fixa databas-stuff. Jippiii!

onsdag 18 februari 2009

Färdig!

Nu har jag gjort klart mina "eko-trasor". Ska vara med i en s.k. "swap" på sysidan.se där vi stickat/virkat disktrasor som vi sen ska byta sinsemellan.

Jag har alltså gjort två stycken, moss-stickade i Marks&Kattens Eko Baby Bomull med virkad "spetskant". Nu ska de bara postas så får jag hålla tummarna att de hinner fram till Sverige tills fredag.

Kul när man kan använda trasan flera gånger, så blir det ju lite MMB, även om jag inte hade använt eko-garn.

Ja...jag vet... det är kanske lite i överkant att börja ha ekotrasor också. Men jag gick faktiskt med i swapen mest för att det är kul och för att jag skulle ha nåt enkelt att handarbeta med. Är ju tyvärr berövad min symaskin för tillfället, så jag kan inte sy nåt. I.o.m. renoveringarna här hemma har jag ingenstans att ha sy-grejorna, så den har övervintrat hos svärmor.
Men nånting måste jag pyssla med på kvällarna, så det blev lite stickning framför tv:n istället. Och när jag en gång var inne på lite MMB:iga disktrasor, som kan tvättas och återanvändas, så tänkte jag att det var lika bra att köra fullt ut och sticka dom i ekogarn. Det är inte alls för att jag är en hippie-tant, så det så!

Det är ju diverse småfel på dom, men eftersom de ändå ska användas till att torka skit (typ...) så är det knappast nån som tittar på dom sååå noga att det märks. Dessutom är det ju varken storasyster eller mamma som ska få dom, så då är det ingen som kommer att peka ut alla felen åt mig heller *he*

Ska bli kul att se hurudana trasor jag får tillbaka :)

Resa till Ungern?

Jag ska kanske resa till Ungern över påsk.

Hur sjutton ska jag kunna göra det utan att tappa bort mina saker eller mig själv?
Att dessutom försöka tajma in resa över påsk är ju inte så smart. Verkar vara en stor högtid där. Att jag då till på köpet ska besöka en av de mindre städerna i Ungern gör ju inte saken lättare. Inte heller att jag inte är särskilt berest.

Bäddat för katastrof?

Får se om HE-Man vill komma med. Han verkar inte vara alltför positivt inställd. Skulle nog vara trist om han inte vill följa med, men å andra sidan behöver jag inte fixa hundvakt om han stannar hemma. Både bra och dåligt, med andra ord.
Men mamma kanske kommer med istället.
Orsaken till den eventuella resan är att vi ska åka och hälsa på lillebror, som ska praktisera i Ungern i drygt två månader. Och orsaken till att jag funderat på att resa över påsk, mycket festligheter = svårt att hitta lediga hotellrum, är att man får lite "gratis" lediga dagar, så kan ma vara där lite längre... Så eftersom resan går lite ut på att hälsa på lillebror, så passar det ju rätt bra om mamma vill komma med.

Men... hur ska jag och mamma kunna resa iväg själva, utan nån annan person som får fungera som buffert? Hur ska vi ens komma oss till flygfältet i Helsingfors utan att ha livet av varandra på vägen?
Missförstå mig rätt, oftast kommer jag och mamma bra överens. Men när man börjar tjafsa, ja... då blir det verkligen tjafsigt. Kanske hela resan inte slutar med att jag tappar bort mig själv, utan att mamma tappar bort mig istället, med flit???

Kanske bäst att vi inte tar bilen till Helsinfors, utan flyger dit istället. Det går smidigare och framförallt snabbare = mindre tid till ev. tjafs.

Som sagt var, vi kan komma bra överens, men då man är lite stressad och nervös inför resan överlag, plus att man åker iväg till ett land var de inte verkar kunna så bra engelska, vi förstår inte ett ord ungerska och man har bokat allt på egen hand, ja... det kan bli rätt spänt då.
Men nu ska jag inte ta ut nåt i förskott. Vi har ju inte ens bokat nån resa än.

Bara det är ju ett äventyr i sig. Att jag ska boka in en sån resa själv, som aldrig åkt nånstans ÖHT på egen hand. Och nu är det inte bara att sätta sig på charterflyget och bli tryggt ivägslussas till playan.
Nej, vi ska till en före detta Sovjetstat, först med flyg till Budapest. Första strapatsen blir att ta sig därifrån och hinna till sitt tåg i tid. Sen åker vi tåg ut på vischan, stiger förhoppningsvis av vid rätt station och ska då ta oss från tågstationen till hotellet som vi, med lite tur, lyckats boka till rätt dag.

Hur ska det gå?

Brukar intala mig själv att flygält, tågstationer etc. är ju verkligen gjorda för folk som ska resa, byta tåg, hitta till en taxi/buss etc. Så det borde ju vara bra skyltat och lätt att hitta. Men tänk om allt står på ungerska!
Tänk om vi inte hittar nån receptionstant/guide/snäll människa som pratar engelska! Tänk om vi missar tåget! Osv. osv.

***

Ett storslaget äventyr! Främmande kulturer! Spännande möten!

Fröken Eko i Ungern

Och därifrån kom hon aldrig hem.

***

Hmmm...?

Bäst att man stannar hemma?

Nä!

Jag vill åka till Budapest! Jag vill resa med tåg över pustan (visst heter det så?)!
Hit med lite cash bara så sticker jag!

Det går säkert bra. Nog om mamma kommer med :D

***

Men allvarligt talat. Är det nån som varit i Ungern och kan ge några bra tips?
Har jag några läsare som bor i Ungern, som vill komma och ta mig i handen när jag stiger av flyget och varsamt leda mig genom äventyret?

????

måndag 16 februari 2009

128

Oj, gårdagens inlägg var 128 cm långt.
Fatta det!

En meter och 28 cm.

Förstår om inte en endaste person orkar läsa igenom det. Fast några verkar ju att ha orkat iaf :) Om ingen läser är det ju inte så stor vits med moralpredikningar... Fast, det är väl så det brukar gå med såna. In genom ena och ut genom andra. Men jag försökte ju piffa upp den med lite bildz i alla fall.

Kan visa lite mera bildz, för dom som känner inte känner sig upplagda för en-och-en-halv-meters inlägg om Allvarliga Saker. Dessa är från lördagen

***

På HE-Mans begäran blir det en bild av den tjusiga ljuskronan
han gjort åt mig i alla hjärtans dag present.


***

Påväg till skären över isen

***

Skuttiga Dunnz-spår i snön. Svårt att gå på skaren.

***

En trött Dunnz i svågerns stuga.
Favoritplats bredvid en varm kamin och med mysig(?) huvudkudde.

***

HE-Man fotade frostig vass åt mig.

Fröken Moraltant

Idag känner jag mig inte lustig och rolig alls.
Idag känner jag mig moraltantig.

Idag ska jag göra skäl för mitt bloggnamn och verkligen vara Fröken Eko, ända ut i de tangentbordsknapprande fingerspetsarna.

Läste ett blogginlägg förra veckan där man funderade kring ett uttalande som en man vid namn Jonathon Porritt lär ha gjort. Mannen ifråga var, enligt denhär bloggen, den brittiska regeringens miljörådgivare.
Nu skulle det ju vara enkel sak för mig att kolla upp mannen + hans uttalanden, men grejen är den att det är egentligen inte så väsentligt (för mig) huruvida han har sagt detta eller ej. Det var tanken som jag lämnade att fundera på, och den finns kvar oberoende vad gubben sagt eller inte. Därför orkar jag inte lägga in några direktcitat etc.

Hursomhelst, för att återgå till det som då verkligen är väsentligt. Det som herr Porritt ska ha sagt är det att det är oansvarigt, med tanke på miljön, att skaffa mer än två barn.
Bloggförfattaren tyckte att dethär var hemskt och fick många medhåll. Man tyckte att det var förskräckligt och att människovärdet glöms bort osv. osv.

På ett sätt kan jag förstå att folk blir chockade över en sådan tanke. Att någon ska komma och berätta till en hur många barn man får skaffa, det är ju att blanda sig i privatlivet. Det känns liksom att det går över gränserna på vad andra får bestämma om/över en.
Jag kan förstå att det känns rätt... magstarkt.

Men tyvärr så tror jag att det skulle vara en rätt bra, om än, drastisk åtgärd.

Saken är den, att min uppfattning om miljö, befolkningsmängd, naturresurser etc. är den att vi helt enkelt är för många människor.
För tillfället lever det närmare 7 miljarder männsikor på jorden. Läste nånstans att det är mer än det sammanlagda antalet männsikor som NÅGONSIN levt på jorden. Kan man ens föreställa sig så stora siffror? Sju miljarder.... och det är inte bara den största befokningsmängden någonsin, utan faktiskt mer människor än det någonsin tidigare har levt, över huvud taget!
Exakt hur man räknat ut dethär vet jag inte, men det ger ju ändå en lite fingervisning om hur många människor vi faktiskt är.
Samtidigt så har man i västvärlden säkert bättre levnadsstandard än man någonsin tidigare haft.

Då börjar man ju fundera... hur går dethär ihop?
Hur kan vi vara så många människor som lever så bra, använder så mycket resurser, och ändå räcker det till till allihopa?

Det är där ekvationen inte riktigt bli +-noll.

Största delen av världens människor lever inte som vi gör här i väst. Jag har inga exakta siffror, inga siffror alls egentligen, men om vi säger att jag kör med en halv-kvalificerad gissning och tippar på att mindre än hälften av jordens befolkning bor i västvärlden så har vi nåt att utgå ifrån.

Så... det är alltså mindre än hälften av jordens alla männsikor som lever så flådigt som vi. Det är därför jordens resurser räcker till vårt lyxliv. Men vad händer då när alla andra, de som lever utanför, u-länderna, kineserna etc, också vill ha samma välstånd som vi? Räcker våra tillgångar till då? När jag gör ett enkelt ekologiskt fotavtrycks-test, så kommer jag upp i det hisnande svaret att om alla levde som jag, skulle vi behöva 3,3 planeter för att få resurserna att räcka till!
Nu är ju allting relativt, t.ex. så fick jag räkna med att vi värmer vårt hus med olja + att vi köpt massa nya möbler och verktyg, eftersom vi just köpt hus. Dethär är ju värden/siffror som kommer att sjunka drastiskt under dethär året, eftersom vi inte behöver köpa mer möbler och verktyg samt att vi ska byta ut oljepannan mot bergsvärmepump etc. Samtidigt är det ju en massa olika faktorer som man inte tar med i beräkningarna i sånahär enkla test, t.ex. kunde vi ju ha köpt alla våra möbler på loppis, och nåt sånt alternativ fanns inte att välja. Det är ju alltså rätt osäkra svar man får, men än en gång, så ger det ju åtminstone en fingervisning...

Så om alla som lever sämre än vi skulle höja sin levnadsstandard till vår nivå, då skulle vi helt enkelt få putta ut ca 2/3 av befolkningen i rymden!

"Hej svejs! Ha det kul på Mars, skicka ett vykort när du kommer fram!"

Hmm..?!

Men ärligt talat. Resurserna räcker inte till.

Alla som läst nån form av biologikurs har säkert stött på exempel liknande det med rävar och sorkar, sorkår och populationskurvor etc.
Ska försöka dra det lite kort här.
Säg att vi har ett område där det lever sorkar och rävar. Sorkarna äter... vad det nu är sorkar äter, och rävarna äter sorkar. Det finns massa mat åt sorkarna, som lever och frodas, vilket gör att det finns massa mat åt rävarna med. Så när rävarna äter sorkarna hålls populationsmängden på en rätt jämn nivå.
Ponera då att alla rävar går och blir påkörda/kidnappade av aliens/dör i en sjukdom. Då har sorkarna inga naturliga fiender längre och populationsmängden kommer att explodera. Alla förutsättningar finns ju där då. Det blir fler och fler sorkar och alla är feta och glada.
Sen blir dom lite för många... det fanns ingen som lärde dom nåt om avhållsamhet, inget RFSU som delade ut kondomer etc. Så nu sitter de där, de tidigare så feta och glada sorkarna, med hundrafemtielvatusen barn och barnbarn men maten är slut. De åt för mycket! De *hmm hmm* för mycket. Så nu tog maten och utrymmet slut.

Vad händer då?

Jo, dom svälter ihjäl, de stackars dumma små sorkarna. (Eller flyttar till Mars)

Tyvärr är inte vi så mycket annorlunda än sorkar. Man får tro vad man vill om människans överlägsenhet gentemot djuren etc. Men vi fungerar alla likadant, i grund och botten. Vi har samma basala behov, vi måste få vatten och mat. Finns inte det så dör vi.
Ja.... vad händer då när vi blir för många och äter för mycket?

Jo, endera får vi lov att faktiskt flytta till Mars, eller så måste vi se till att vi helt enkelt inte blir för många. Då hjälper inga argument om männsikovärden och sånt längre. Tyvärr.

För vilka naturliga fiender har vi? Vilka andra saker, än vi själva, finns det som håller vår population på en passlig nivå?
Inget!

När har ni t.ex. senast hört talas om att granntanten blev uppäten av en varg?

Att folk dör i sjukdomar händer ju, förvisso. Men inte i en naturlig utsträckning, om man säger så.

Nå, vart vill jag komma då?

Tycker jag att vi borde ha tigrar i skogen som äter upp hurttiga kvällsjoggare? Tycker jag att vi borde dö i aids hela bunten?
Nä, det gör jag väl inte.
Men på nåt sätt borde vi ju se till att vi inte överkonsumerar och använder upp våra resurser.
Jag påstår inte att vi just nu står inför en stor katastrof, men i den takt vi ynglar av oss och konsumerar så är det nog inte så långt in i framtiden man kan tro.
Och är det verkligen en sådan framtid vi vill ge våra barn?

Vill vi skaffa så många barn att de senare måste slåss sinsemellan om maten (för att dra till med lite liknelser i sann profetisk anda).

Man talar om männsikovärde, men vilket slags värde sätter du på en männsika du föder till en sådan framtid?
Okej, just nu klarar vi oss rätt fint. Mina syskonbarn behöver inte slåss kring matbordet (om dom inte gör det för att det är kul förstås). Men det var ju för att hälften av oss inte har det så bra.

Ska vi då förbjuda alla som har det sämre från att få det lika bra som oss?
Ska vi sitta som några små, feta gödgrisar och leva gott, samtidigt som de aldrig ska ges en chans till att få det bättre?

Hur rättvist är det? Vilket männsikovärde talar vi om då?

Problemet hade ju varit enkelt löst genom att sänka levnadsstandarden här i väst. Men vem kommer att gå med på det? Och framför allt, vem kommer att ta det initiativet?
Ska man då från regeringsnivå komma och säga hur mycket el du får använda? Bestämma att du inte får äta importerad mat? Säga att du aldrig mer kommer att få åka på semester utomlands?
Är inte det ett lika stort intrång, om inte större, som att säga att man helst inte bör skaffa mer än två barn?

Eller kommer DU att frivilligt ge upp din choklad, din stora villa, din bil, din utlandssemester..?
Man kan prata om att handla återanvänt, köpa grön el, inte åka mycket på utlandssemester. I det tidigare nämnda blogginlägget så menade man att familjer med många barn nog lever mer sprasamt ändå, så det går ut på ett.
Tvåbarnsfamiljer kanske åker oftare på utlandssemester, köper mer nya kläder, handlar mindre begagnat etc.
Det kanske kan stämma. Men jag har ändå väldigt svårt att tro att flerbarnsfamiljer i slutändan ändå inte konsumerar mera än familjer med bara ett eller två barn. Flera människor = större konsumtion. Man behöver ju t.ex. mer mat när man är fler, eller hur? Dessutom är det kanske också, tyvärr, så att större familjer som måste leva mer sparsamt oftare handlar lågprisprodukter som till största delen är importvaror. Har stora familjer råd att handla närproducerad grönsaker, istället för billiga tomater importerade från Spanien? Har de i samma utsträckning råd att handla ekologiskt? Och åker verkligen alla tvåbarnsfamiljer till Mallorca varje år (jag har aldrig varit på Mallorca)? Allt sånt gör också stor skillnad.

I skolan hade vi en gång en diskussion om mänskliga rättigheter. Det kom upp att det är en mänsklig rättighet att få skaffa barn. Men då förstår jag inte hur det inte kan vara en mänsklig skyldighet att inte skaffa för många barn! Både för oss i i-länderna och för de i u-länderna.
Har du inte råd att ge mat åt de barn du redan har, då ska du inte skaffa flera! Om vi redan konsumerar mer än vi egentligen borde, då ska vi inte klämma fram ännu mer storkonsumenter.

Jag tror inte att det finns en mirakellösning på problemet.
Man måste ge sig på det från flera håll. Göra lite kulturrevolt och lära våra barn att inte konsumera så mycket. Få fram mer energisnåla teknologier. Hitta alternativa energikällor. Inte bli för många.

Nästan alla miljöproblem bottnar i att vi är för mycket. Det finns många exempel. Vi dödar för många djur, för mat, för att de hotar oss då vi kommit in på deras områden etc. Vi släpper ut för mycket koldioxid. Vi överexploaterar jorden, hugger ner regnskog för att ge plats till odlings- och betesmarker.
Den allra enklaste lösningen på dethär problemet är väl helt enkelt att se till att vi då inte blir för många.

Det får var som det vill med klimathot, växthuseffekt och vad som helst. Man får ta det på allvar eller tro att det är en bluff. Problemen kvarstår ändå.
Jag tycker inte att det är en så drastiskt åtgärd att be folk att inte skaffa mer än två barn.
De flesta kanske ändå inte vill ha mer än två barn heller.
Sen tycker jag ju inte att folk med större familjer ska ha dåligt samvete för det, jag kommer själv från en familj med många barn.

Men ändå tycker jag inte att befolkningsmängden ska öka mer. Tvärtemot så tror jag att det vore väldigt bra om den sjönk lite. Och jag kan inte förstå hur man ka argumentera mot det.
Kommer inte själv att skaffa er än två barn, när den dagen kommer.

***

Eftersom dethär inte är en doktorsvhandling utan bara ett blogginlägg bland miljarder andra, här ute i sajberspejs, så tänker inte jag kolla upp fakta destu mer. Så ni får ta allt med en nypa salt förstås, ändå tror jag att jag har en viktig poäng och att det finns tillräckligt med sanning i mina påståenden för att göra dom intressanta.

Samtidigt ber jag om ursäkt ifall inlägget kanske är lite svamligt. Men det är ändå bara ett blogginlägg. Hade det varit t.ex. en skoluppsats hade det fått sig en genomläsning till, men nu får det vara bra som det är ;)

***

Ge gärna era åsikter och synpunkter på saken!!!!!
Vad är ditt ekologiska fotavtryck?

lördag 14 februari 2009

Täääävling!!!!!!


Nu ska jag också ha tävling, precis som jag lovat!

Tänkte att det blir liksom en invigning av bloggen (även om jag hållit på ett tag) och samtidigt kan ni se det som en liten alla hjärtans dags present från mig till er ;) Som tack för alla tävlingar jag själv deltagit i!

Web-butiken Padfoot sponsrar med vinsten, som består av ett paket Best Friend Tuggben och ett Theo vintertäcke till vovven. Täcket/jackan finns i två färger, camouflage-rosa (tävlingsbilden) och khaki (lilla bilden).

Regler:
1. Skriv en kommentar till dethär inlägget och meddela att du deltar i tävlingen, skriv också in vilken av Padfoots produkter du tycker bäst om. Kom ihåg att uppge dina kontaktuppgifter (bloggadress/e-mail) så vi får tag i dig om du vinner!
2. Sedan ger du mig lite gratisreklam! Använd tävlingsbilden (som ni sparar i er egen dator!).
Bloggare: I din egen blogg ska du skriva ett inlägg om tävlingen med länk till mig, eller bildlänka till mig i sidospalten.
Icke-bloggare: Skicka ett mail till tre vänner där du tipsar om tävlingen och länkar till mig (låna gärna bilden). Skicka också en kopia på mailet till mig (dunnzen@gmail.com).

Lite mer info om vinst-produkterna finns här:
Tuggben
Täcke, rosa
Täcke, kahki (Obs! Täcket på padfoots sida är i fel färg, täcket är beiget/khaki som på min bild! Stl L på khaki-täcket är tyvärr slut.)

Jag är en elak typ, så alla deltagare som inte följer reglerna blir diskade!

Tävlingen avslutas lördagen den 28:e februari, dvs om exakt två veckor!
På söndagen den 1 mars kommer jag att tillsammans med Padfoot dra en vinnare. Vinnaren kommer att publiceras här på söndags-kvällen.
P.S. Märker ni att jag fixat tävlingsbilden i Paint??? *he he*

Glad Alla Stjärtans Dag!

Önskar er alla en glad alla stjärtans dag!

fredag 13 februari 2009

Idag igen?

Måste jag skriva ett inlägg idag igen?

Jo...

Eller nä. Ingen tvingar mig.

Men jag tycker att jag måste göra det. Får inte blir förslappad nu.

Jag hade en massa intressanta tankar i huvudet idag, men sen var jag inne och kollade en stund på neopets och fastnade där istället. Så all extratid blev uppäten av de små neopetsen och inget lämnade kvar till bloggen.

Har dock varit inne och läst kommentarerna. Det är alltid kul (och kräver mindre ansträngning!). Det är ju så kul att få respons på mitt tangent-knapprande. Och jag håller med er allihopa, jag tycker faktiskt också att svärorden var befogade denhär gången!

***

Hmm.... alltid när jag går in här och har tänkt skriva ett kort inlägg så slutar det med en dunder-ramsa på 50 cm + i alla fall (Ja, jag grävde faktiskt fram en linjal ur skrivbordslådan och mätte inlägget. Det var längre än 50 cm, mer mot 60, faktiskt).
Undrar varför det alltid blir så?

Jag har tänkt skriva en kort liten sak, men sen när man börjar så bara rinner det ut, mer och mer och mer.... Ett litet sidosprång här, en parentes där och mitt-i-allt så är jag uppe i 30 cm inlägg.
Min teori är den, att ju mer du pratar, destu mer skriver du. Och jag, jag talar mycket! Jag babblar! Jag är en sån som då på engelska kallar för chatterbox. När jag väl sätter igång så bara bubblar det ut mer. Det funkar på samma sätt när jag pratar som när jag skriver. Man måste lägga in en liten parentes, man måste förklara nåt extra för att folk riktigt ska fatta pointen osv. Ibland blir jag så bortråddad av mitt eget prat att jag tappar bort mig helt och glömmer vad det var jag skulle säga från första början. Som tur är så brukar jag (faktiskt!) komma på det. Men det är en sak man får träna på...

Folk säger att jag pratar för mycket.
Brukar ju hålla igen på t.ex. arbetet osv. Det är ju inte i alla sammanhang som man känner sig så bekväm att man kan vrida på babbelkranen och låta det forsa fram fritt. Lever dock i en liten riskzon där, då det i mitt arbete ingår att vid vissa tillfällen prata inför publik. Då måste jag tänka på vad jag säger så att folk hänger med... Men jag tror att det faktiskt brukar gå rätt bra i slutändan ändå. Lätt för mig att säga förstås, som inte har behövt höra på mig själv! Fast jag har fått höra att jag är rätt bra på såntdär, så det är ju en liten tröst. Hursomhelst så har jag via arbetet (och skolframföranden) fått bra träning i att plocka upp tråden igen, efter att ha tappat bort den alldeles själv i en hel härva av hit-och-dit. Står du framför publik i profesionella sammanhang kan man inte bara kläcka ur sig ett
"Äh, jag glömde bort vad jag skulle säga!" och glatt babbla vidare.
En liten förbättring alltså!

Men för att, på tal om saken, inte tappa bort mig igen så ska jag återgå till dom som säger att jag pratar för mycket...
Min kära mor är t.ex. en av dom. Tror mina syskon glatt sällar sig till samma skara. Men värst drabbad av dom alla är nog HE-Man. Han brukar säga att jag babblar så mycket att hans öron trillar av.

Än har vi dock inte behövt åka till akuten (för den sakens skull!!), så han klarar sig. En liten lustig sak med överskridna gränser på babblometern är ju dock hur dessa gränser sakta men säkert justeras, till min fördel!
För ungefär ett år sedan var jag borta i ca 10 dagar och HE-Man skulle vara ensam en längre tid för första gången. Han såg fram emot dethär nåt enormt mycket.

I flera veckor före jag åkte iväg så talade han sig lyrisk om hur han skulle slappa där hemma, göra vad han ville, drälla omkring i kalsongerna, sova hela dagen etc. etc. Men det absolut bästa med min frånvaro skulle vara tystnaden, påstod han. Nå, det kändes ju lite småpluttigt, men jag känner ju HE-Man, kanske bättre än han känner sig själv vissa gånger.
Så... hur tror ni det gick?

När jag kom hem fick jag höra att min mamma ringt honom dagen efter att jag rest bort. Då hade han firat sin ensamhet i en hel dag och haft hur kul som helst. Slappat på soffan, hälsat på kompisar och bara levt livet.
Men då, efter ca 24 timmar av ljuvt ungkarlsliv och välsignad tystnad hade han fått tråkigt.

Det var för tyst!

*moahahaahahahaaaaaaa*
Han säger att jag har förstört honom. Han tycker att det blir för tyst om han är ensam för länge, han börjar sakna mitt babbel!

Rätt åt honom som gnäller på att jag pratar för mycket!
*gnider mina händer i illa dold skadeglädje och hånler*
Ser ni det riktigt framför er, hur jag myser åt tanken??

Fast egentligen har inte HE-Man så mycket att säga till om! Han kan själv vara en riktig pratkvarn, när han är på det humöret. Då blir det ombytta roller. Så istället för att det är jag som mal på och HE-Man som stirrar på tv:n med tom blick och med jämna mellanrum klämmer ur sig ett litet "Jaha" eller "M-hmm" så är det jag som går på auto-reply. Men jag är faktiskt bättre på det än honom. Kanske min hjärna har blivit optimerad för fast-speed och funkar som bäst när jag lyssnar på en outsinlig ström av ord? Kanske jag har behövt lära mig att memorera alla ord, för att hänga med i mina egna utläggningar? Kanske det är därför jag kan klara av att gå tillbaka till huvudstoryn efter ett 5 minuter långt sidospår?
Hursomhelst, när HE-Man inte tror att jag lyssnar längre, så brukar han förhöra mig och fråga vad han senast sa för nåt. Då brukar jag (oftast) kunna citera honom ordagrannt, så det så!

Men det är fullt förståeligt att HE-Man också blir en liten babbel-apa ibland. Han har väl blivit lite miljöskadad, antar jag. Dessutom så kan svärmor också prata på rätt bra, när hon väl kommer igång :)

En gång pratade vi om babbel i telefon. Hon sa att hon aldrig varit en sån som pratat särskilt mycket, tyckte hon. *hmmm* Sen fortsatte vi att babbla i säkert 20 minuter till, innan hon måste sluta för hon fick en kund på jobbet...
När svärmor sätter igång, oftast på jobbet, så är det ungefär som att ett pärlband av ord rann ut ur munnen på henne. Det bara kommer mer och mer och mer....
Men det är bara kul :)

Så kanske det inte är så konstigt att mina inlägg blir rätt långa ibland?

***

Ett litet p.s. innan jag avslutar för dagen:
Gå in och läs denhär artikeln, Vuxna struntade i barn i nödläge. Hemskt att ingen brydde sig om de små pojkarna. Men artikelns höjdpunkt var absolut den sista meningen. Läs den ;)

torsdag 12 februari 2009

Shabby Chic, Chic Antique... Räcker inte "Fan! Den får hänga där, orkar inte flytta på den."

Igår läste jag en massa inspirerande inredningsbloggar. Hittade flera som jag inte stött på förut, det var jättekul och jag blev faktiskt, riktigt inspirerad.

Så inspirerad att jag och HE-Man åkte till Jysk efter jobbet för att inhandla sånadär "svävande" vägghyllor. Och tur hade vi, för vi hittade två stycken, som kostade endast 12 € styck. Dessutom var den ena av förpackningarna öppnad och hade stått framme som visningsexemplar, så den fick vi ännu billigare!
Hade tänkt hänga dom på en stor ljus vägg i vardagsrummet. Fastän vi hängt upp tavlor där så ser det väldigt tomt ut. Så jag fick den väldigt smarta idén att sätta upp en hylla under taket, längs hela väggen. Tänkte man kunde ha foton där, lite prydnadsbjäffs och kanske några böcker etc.

När vi kom hem gav sig HE-Man i kast med att sätta upp hyllorna. Det kom skruvar och allting med i paketen, så det behövde han iaf inte gräva fram. Själv började jag trixa med en ram jag köpt på loppis.
Jo... HE-Man var på bra humör igår så vi tog en sväng via loppis också. Köpte en tavla med en stor ram med glas för 4 € och en broderad tavla med en maffig guldram för en tia. Den stora tavlan slaktade jag direkt. Eftersom ena väggen i vardagsrummet är tapetserad i en svart, stormönstrad tapet tänkte jag att det kunde vara en kul idé att hänga upp en tapetbit som en tavla, på en av de ljusa väggarna i rummet. Sagt och gjort. HE-Man trixade med hyllorna och jag trixade med tavlan.

Det tog verkligen inte länge innan svordomarna började hagla över vardagsrummet.
HE-Man svor över att "konsollerna" var sneda och skruvarna som kom med hyllorna var värdelösa, när han drog i dom med skruvdragaren lossnade skallen på tre-fyra skruvar. Så nu sitter hyllorna där de sitter... Själv hade jag problem med den förbannade ramen.
Först var det lite gammal papperstejp jag måste pilla bort. Sen fanns det några små metallklämmor som jag måste bända upp, för att kunna plocka bort den styva baksidan av ramen. Satt och pillade med en kniv och bände och kämpade. Till sist hade jag bänt upp alla klämmor och kunde plocka ut baksidan och den gamla bilden.
Då såg jag att den svarta bilden hade färgat av sig på glaset, fram med skurattiraljerna och börja skrubba!
Efter idogt skrubbande, torkande, dammsugande (jag hatar när det hamnar skräp innaför glaset!) samt tapetklippande så fick jag in tapetbiten i ramen.

Men det var fult.

Tapetbiten passade inte in alls, jag hade liksom klippt ur fel bit av mönstret. Så då fick jag pilla upp allting igen, klippa ny bit och pilla in allt en andra gång. Då lyckades jag ju såklart riva sönder tapeten lite också, det var INTE kul. Under arbetes gång hade jag ju också kommit till den insikten att det inte var frågan om några metallklämmor, utan små diamant-formade stift som spikats(?) in i ramen. Många av stiften lossnade när jag bände på dom, dom var nämligen ytterst ovilliga att bli böjda. Så dom flög iväg lite hit som dit.

Ja... då fick jag ju krypa omrking på golvet då och samla upp dom, för annars hade det säkert inte tagit länge innan någon trampat in det i foten, eller i tassen för den delen.

Nå, alla lösa stift var ihopsamlade. Nu skulle allt bara klämmas på plats så var det klart!
Jag försökte peta in de lösa stiften tillbaka, böjde ner de som jag tidigare böjt upp och hade typ en stift kvar innan det var färdigt. "Vilken tur att jag har hyll-kartongerna som underlägg, de ger ju efter lite och är mjukare än golvet. Dvs. inga repor på golvet och ramen går inte sönder!" tänkte jag...

*knack*

Det jävla glaset sprack!

Jag hade försökt att, försiktigt, försiktigt, trycka tillbaka en av de fula metallstiften som satt i ett hörn. Då sprack glaset och hela hörnbiten var lös!
För att falla tillbaka på mina erkända synder i föregående inlägg, kan vi ju säga att det är bra att jag är så himla snål, annars hade jag kastat ut ram-helvetet i HE-Mans eldningstunna och brännt upp skiten!
Men nu hade jag ju faktist betalat hela fyra euro för den, så jag iddes inte.

Så, snålheten tog överhand och jag satte in tapetbiten utan glas istället. Som tur var kom jag fram till att det såg snyggare ut än när den var bakom glas. Det är ju liksom inte glas på tapeten som sitter på väggen heller så... det passade helt enkelt bättre. Dock hade jag ju lite problem med att få tapetbiten att hållas slätt mot baksidan, den ville bara rulla ihop sig tillbaka. Lite tejp löste det problemet.

Klappat och klart. Tapetskapet var på plats i ramen, ramen var putsad och rivmärket syntes inte! Glad och nöjd tittar jag upp från mitt pyssel-pill för att visa det till HE-Man, samtidigt som jag ska betrakta hans arbetsinsats i form av snyggt upphängda hyllor, och kan då konstatera att hyllorna såg FÖR JÄVLIGA ut!

Och där sitter de nu. Fastskruvade med halshuggen skruv. Enda sättet att få ner dom är väl att riva sönder hela hyllan. Allt blev bara fel den kvällen.

Vi har rätt högt i tak i vårt vardagsrum, närmare 280 cm. Så när hyllorna kom upp på väggen, bara 30-40 cm under taket, drogs blicken mot takhöjden och rummet kändes liksom smalare och mindre på nåt sätt. Inte bra...
Dessutom kunde jag konstatera att min fina plan med att sätta prydnadssaker på hyllan helt misslyckats. Hyllorna var för djupa för att sitta så högt upp, så man skulle inte se grejset så värst bra.

Dags för lite damage control alltså.
Vi fick börja ommöblera lite smått i allmän inredningspanik. Flytta tv-bordet på rätt plats, vinkla tv:n så vi ser nåt, städa undan skräp, flytta matsalsbordet lite till vänster, barmhärtighetsavliva några halvdåliga grönväxter osv. osv.
Till sist kunde vi konstatera att okej, hyllorna kan nog inte användas till sitt ursprungliga syfte, men det kan bli rätt bra i alla fall. Så efter ca tjugo stycken "Hjälp mig nu HE-Man, du får inte gå sova än, det tar bara fem minuter!" var det ungefär midnatt. Men jag hade inte inredningspanik längre iaf.

Jag tror att min inredingsstil bäst går under benämningen jävla-skit-det-ser-inte-bra-ut-men-den-får-fan-i-mig-hänga-där-nu.
Kanske nåt nytt för inredningstidningarna? Jag kan introducera den nya treden på samma gång de kommer och gör detdär inredningsreportaget.

onsdag 11 februari 2009

En till utmaning *hjälp*

Skickade en Award med medföljande utmaning till Vero häromdan. Hon kontra-utmanade mig, så nu har jag lite att göra...

Utmaningen går ut på följande:

1. Länka till den som har utmanat dig
Fixat

2. Berätta sju sanningar om dig själv
Hjälp!

3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg
Har jag sju bloggkompisar jag vågar trakassera???

4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så att de vet om utmaningen.
Hmmm... ovanstående problem ännu inte löst...

***

Sanningar, sanningar.... Vad som är sant eller inte är ju egentligen relativt, eller hur?

Jag kanske tycker att Bo-Görans glassboll visst är grön, men han kanske tycker att den är mer turkos, för att ta ett lätt exempel. Alla har ju sina versioner av sanningen.

Men jag antar att utmaningen går ut på att man ska berätta sin egen, icke förskönade, version av sanningen. Får inte låna någon annans även om det hade varit bättre. Fast... ett litet äss i rockärmen har man ju trots allt. Man får ju faktiskt välja sanningarna själv. Tur var ju det i alla fall. Annars hade jag säkert behövt ljuga...

Nå. Kavla upp ärmarna, spotta i marken, stampa några gånger och get to work!

Sanning nr 1...

(Alltså... man måste väl inte bara berätta pinsamma sanningar? Får jag kanske bara berätta bra sanningar och göra dethär till en skryt-utmaning istället? Typ.... jag är skitbra på att laga mat, jag tycker om HE-Man fastän han inte förtjänar det *he he* osv...)

Ja, ja.... jag har inte ens hunnit börja innan jag försöker slingra mig.

Men eftersom jag är en lat jävel, så tänker jag göra det enkelt för mig. Jag länkar helt enkelt ihop mina sanningar med de sju dödssynderna. Då har jag nåt att utgå ifrån. Smart!

Sanning nr 1:
Ibland tycker jag att jag är den bästa, snyggaste och smartaste person i hela världen. Oftast en lördagskväll när jag kanske inte är i bästa skick *host host* Ja.... men annars också...
Jag erkänner mig skyldig till Högmod

Sanning nr 2:
Ibland tar det emot nåt jäkla mycket när jag måste dela med mig. Tur är ju att jag försöker mitt bästa att vara en givmild person, men ibland känner jag mig bara så helsikes snål. Mitt är mitt, rör inte!
Så snål att jag inte ens vill dela med mig till HE-Man. Det är hemskt!
Jag har hängett mig åt Girighet

Sanning nr 3: (nu ska mamma titta bort och hoppa till nästa sanning!)
Pah! Har går jag faktiskt bet!
Mitt samvete är rent som snö, jag har aldrig någonsin bedrivit otukt!
Dock kan man ju säga att i.o.m. att jag och HE-Man inte är gifta så bedriver vi otukt lite nu som då. Sen var det ju ämnet Vällust. Enligt definitionen så är jag väl lite vällustig alldeles för ofta, t.ex. varje gång jag äter choklad... Så det var ju också en sanning. Aj löv godis! Vällust!

Sanning nr 4:
Jag kan vara jäkligt avundsjuk ibland. Riktigt så jag känner hur jag blir grön inuti. På mina kompisar och min familj! Så avundsjuk att jag känner mig riktigt missunsam och elak.
Avund, blä.

Sanning nr 5:
Aaaah! Jag älskar godis! Jag ÄÄÄLSKAR choklad! *nam nam*
När jag var yngre kunde jag ibland lyxa till det med en veckotidning, en påse lösgodis, ett glasspaket, limsa (läsk alltså..) OCH en påse chips! Då kröp jag ner i soffan och totalisolerade mig och hängav mig själv åt sanslöst Frosseri! En av mina favoritsynder!

Sanning nr 6:
Jag har ett fruktansvärt temperament!
Dock är det nog en åkomma som drabbat alla av det kvinnliga könet i min familj. Ni skulle bara ha sett oss när jag, mamma och lillasyster gick på handarbetsmässa i helgen. Redan innan vi hunnit ur bilen var det mord i sikte!
Men.... jag försvarar mig!
Dels är det inte mitt fel p.g.a. generna, dels har jag världens bästa förebild när det kommer till ursinningslös vrede och dels så tycker jag att det är bättre att ha ett totalt utbrott än att spara på det, låta det ligga och pyra tills det antar abnorma proportioner. Det är mina ursäkter/bortförklaringar (dessutom så kan jag faktiskt bete mig som folk offentligt, brukar explodera hemma istället, stackars HE-Man).
Jag erkänner mig skyldig till Vrede.

Sanning nr 7:
Jag kan vara extremt lat ibland. MEN! Vill också påpeka att jag tycker jag är rätt flitig mellan varven också, med husrenoveringar, handarbete, matlagning osv.
Men ibland vill jag bara ligga som en rutten potatissäck på soffan. "HE-Man, hämta mitt lördagsgodis! Hunden vill gå ut! Byt kanal på tv:n!" ungefär...
Min sista erkännande är Lättja


***

Skickar utmaningen vidare till Storasyster och Lillasyster. Måste fundera på de fem andra ett tag...

Pimp my bathroom

Igår åkte vi via lillasyster påväg hem från jobet och hämtade några IKEA-hyllor från henne.
Hon har väl använt dom som kryddhyllor tidigare, men behövde dom inte längre då de flyttat till en ny lägenhet.

Så... hyllorna skruvades upp i vårt badrum istället. Jag har planer på att få till lite spa-känsla i badrummet. Så vi har dels dusch-hörna (med typ den dyraste duschen jag hittade, den är snygg och har fyra(!) olika duschstråls-möjligheter, lyyyyx) och dels bad-hörna med lejontass-badkar och utsikt över skogen.
Det har dock varit lite trist och tomt i badkars-hörnan, så nu skruvade vi upp hyllorna där istället. Blev fin förvaring till mina badskum och badbomber och så hade jag en tavla med en bad-anka på som passade perfekt där.

Bilderna är (som vanligt!) ur-usla. Denhär gången kan jag inte ens skylla på kameran, eftersom jag använde HE-Mans telefon som har en kamera som faktiskt är OK. Så idag är skammen helt och hållet min.
Dessutom får man ha i åtanke att jag är väldigt dåligt utrustad när det kommer till bildbehandlingsprogrammen, så... håll till godo!


Vilken pnuttig bild det blev! Men å andra sidan vet jag inte om jag vågar visa den i nåt större format.

Bildvinklar ja... jag är faktiskt en usel fotograf. Alla andra får ju så snygga bilder tagna av sina hem, ser ut som värsta inredningstidningen. Och för att ta mig själv i försvar så tyckte jag faktiskt att vårt badrum såg ut lite som en inredningstidning igår också! Det är bara jag som inte lyckas förmedla känslan så bra...

Men ni får försöka föreställa er det istället.
*mind-waving spa-känsla till er*

Funderar dock på om jag skulle ta och måla om hyllorna i vitt!
NÄÄÄÄ!!!! Skojar bara!!!! Men jag tänkte faktiskt att de eventuellt kunde passa bättre in om jag drog ett lager chokladbrun bets över dom. Färgen i sig är det absolut inget fel på, men den skär sig lite med de andra bruna färgerna i badrummet, som går mer i nöt/choklad. Men, men, det får duga tills vidare.

***

Förresten... jag tycker att var och varannan inredningsblogg har varit med i allsköns inredningstidningar. Är det liksom inflation i inredningsbranschen, eller har jag bara råkat stöta på de allra populäraste/bästaste/"hippaste" (tufft ord, va?) bloggarna?

Var anmäler man sig? Jag vill också vara med i inredningstidning!
Ni kan få komma hem till oss och ta tjusiga foton av vårt list-lösa vardagsrum, vackert dekorerat med HE-Mans skitiga tubsockor på, och mina använda glasstallrikar under, vardagsrumsbordet. Vårt mysiga sovrum, trendigt inrett med en madrass på golvet i den blivande klädgarderoben på vinden kommer nog också att bli en stor hit i inredninskretsar, tippar jag. Det gamla, nötta köksbordet med rangliga ben (shabby är ju såååå trendigt) och den dekorativa köksduken med ketchupfläckar på kommer göra er knäsvaga av ren lycka!

Låter det inte trevligt? Lämna en kommentar här bara, med era kontaktuppgifter samt namnet på den tidning ni jobbar för, så återkommer jag ifall jag är intresserad!

tisdag 10 februari 2009

Mitt jävla pulver

Har ju suttit och väntat på våra Nutrilett diet-paket i ca en vecka. Det var ju tänkt att vi skulle börja med dieten förra veckan måndag. Paketena blev beställda veckan före det, på onsdag, så vi räknade med att vi borde ha fått dom senast i början på förra veckan.
Men inga paket kom... I väntan på dom "tjuvstartade" vi bantningskuren och började själv äta kalorisnålt. När vi inte hört nånting alls om vår beställning i fredagst, mer än en vecka efter att vi skickat in den, så mailade jag företaget vi beställt från.

Igår fick jag svar.
De påstod att de skickat iväg paketet dagen efter beställning och att det kommit till vårt postkontor på fredagen (dvs. fredagen innan vi hade tänkt börja med dieten, dvs. i väldigt god tid). Från företagets sida menade man alltså att det var posten som slarvar bort lite papper och lappar och därför inte meddelat oss att vårt paket stått där på hyllan i en hel vecka! Jävla typiskt!

Orsaken till att vi tänkte köra med lågkalori-diet var ju enbart det att det verkade så enkelt. Du får ett paket med en veckoranson med mat, ät det och inget annat. Man behöver inte räkna kalorier/fett (eller nåt annat heller, för den delen), behöver inte väga maten osv. Atkins och GI verkar ha mycket godare mat (och större mängder), men eftersom det inte finns färdiga diet-paket enligt de metoderna så körde vi på Nutriletts lågkalori-diet.

Men... tror ni inte vi har vägt, räknat kalorier och kämpat oss igenom en hel vecka med alla matproblem i alla fall? Vad var vitsen med lågkalori-dieten då, när vi inte kunde göra det enkelt?
Ingen vits alls! Hade säkert varit trevligare att äta GI-mat eller liknande, med massa biffar och annat gott.

Dumma paket! Dumma post! Dumma allting!

Så nu har vi dietat i en hel vecka, ja då passar paketen på att dyka upp. När vi inte längre vill ha dom! Lagen om alltings JÄVLIGHET, heter det... just så...
Meen... vi ska väl fortsätta med bantandet också denhär veckan, men med lite högre kalori-intag, för att liksom plana ut lite innan vi börjar vräka i oss som vanligt igen. Ändra vanor lite på samma gång, förhoppningsvis. Kanske man kan smyga in en och annan Nutrilett-shake under veckans gång då, så att pengarna inte blir bortkastade.
Annars får jag väl spara paketena till nästa år. Vi lär väl behöva varsin omgång då igen, efter julens frosserier.

***

Ja, jag vet mamma... jag kan inte sluta tänka på, och prata om, mat... sorgligt.
I want to eat you...

måndag 9 februari 2009

Paint

Jag har bara Paint.
Jag talar alltså om bildbehandlingsprogram nu.

För tillfället är alltså det enda bildbehandlingsprogram jag har i min ägo det mycket enkla, simpla och smått otillräckliga Paint.
Det duger ju om man vill göra enkla saker, som en grön fläck till exempel... Men annars är det inte så mycket att hänga i påskriset (julgranen är ju utkastad och ligger i en sorglig hop bredvid trappan, det är ya tider nu).

En gång i tidernas begynnelse, när jag och HE-Man skaffade vår första dator, så hade jag faktiskt photoshop. Tyvärr hade jag inte trixat så mycket med photoshop innan, så jag lärde mig aldrig programmet så bra. Sen när HE-Man vill kasta bort sånt som han tyckte var onödgit, så åkte också photshop i skräpkorgen. Tyvärr...

Dethär var ca 6 år och tre datorer sedan. Har ju skaffat en sprillans ny dator nu, dock så är den utrustad med Windows Vista, som vad jag förstått inte är mycket mer än onödiga animationer och grafik, typ. Så bara jag orkar komma mig iväg med datorn till vår data-support (mannen som vill ha rymdraketer på sin tapet) så ska jag få Windows XP istället. Men innan det misstänker jag att det inte blir nåt photoshop för min del.

Vad ska jag göra då, när jag väl får photoshop?
Jag vet ju inte hur nånting funkar. Läsa instruktionsboken? Ha! Det är bara för mesar! Blir väl till att testa sig fram. Det är ju, i datasammanhang, fem evigheter sen jag sist gjort nåt på photoshop, så de eventuella kunskaper jag har med mig i bagaget räcker väl ungefär till att öppna ett nytt dokument. Om ens det. Tyvärr har jag starka misstankar om att jag aldrig kommer att bli nån riktigt bra photoshoppare. Har för mycket annat jag sysslar med så att orka ta sig tiden att lära sig ett nytt program från grunden *suck*

Lite bittert känns det ju dock att 12-åriga snorungar på neopets kan trixa till 100-gånger tjusigare bilder än vad jag kan. Men sånt är livet.

Tills vidare så får Paint duga. Ni får lov att nöja er med mina vackert ihop-paintade bilder. De har ju en viss retro-charm, om inte annat...

Ja!
Där har vi det!

Retro är ju sååå himla trendigt just nu. Tänk om man skulle dra igång en Paint-revolution och börja lobba för Paint?
"Paint - When you like yours the retro way"
Typ...

Mitt paint-kludd är alltså inte löjligt och fult, det är super-trendigt. Absolut.

Kolla bara in min super-trendiga dödsskalle-grafik i vänsterspalten, naaajs....


***

BTW, nån som märkt att min blogg-header är gjord i paint *he he*
I'm a sneaky bastard...

Utmaningar... hm...

Fick en utmaning, eller egentligen två.
Det är väl bast att jag tar itu med det nu då, så jag har det överstökat...

Den första var som föjer:
Visa den fjärde bilden i din fjärde mapp i din dator, om du har mappar i mappen, visa den fjärde bilden i den fjärde mappen där.

Jag antar att det är frågan om bildpärmer då... ska gå se vad jag hittar...
Rätt knepigt detdär faktikst, för beroende på HUR jag tittar på mapparna, dvs. var jag öppnar dom, så var de i olika ordning. Så därför får ni se tre bilder... rätt ska vara rätt.

Försök nr 1, HE-Man
Försök nr 2, vi river tapet (eller egentligen halva väggen) i vårt hus
Försök nr 3, en jul-skylt jag gjort (nån som vill köpa???)

***

Japp... då var det nästa utmaning. Den följde med awarden jag fick *pekar mot vänsterspalten*
Utmaningen som följde med denna award var att lista de 5 saker som betyder mest för mig.

Surgubben
- Vad skulle jag göra utan min surgubbe? (Vem skulle diska och dra elkablar å sånt??) Ja.... han är väl rätt trevlig att ha, för det mesta.

Min familj - Förstås. Syskon, mamma, den "egna" familjen som är surgubben och våra håriga bebisar, kompisar etc.

Mig själv - Vad kan man annat säga? Är jäkligt stolt över att jag orkade masa mig igenom de fyra åren i högskolan och skaffade ett jobb. Är super-stolt över att jag fick högsta betyg i mitt slutarbete och ska representera skolan i en tävling tack vara det. Tycker jag är jätteduktig som renoverar hus med HE-Man, vi gör nästan allt själv, och då sköter inte jag enbart kaffe-kokning och smörgåstillagning! Jag spikar, sågar, bygger och bär nästan lika mycket som han. Och så är det ju en massa andra saker som jag är helvetes duktig på ;)

Böcker - Jag älskar att läsa. Det är en av mina bästa fritidsintressen. Om jag blev blind skulle jag gå sönder i en miljon bitar! *peppar, peppar*

Skären - Dvs. sommarstugan. Älskar att vara där (när det är lugnt och fridfullt!!!) och bara sitta och handarbeta eller läsa framför kaminen. Korv-hunden brukar ligga under kaminen och myser lika mycket av värmen (när han inte är ute och gräver gropar). Det var det första riktigt egna vi hade, dessutom har vi byggt den minimala stugan själva :)

Nu ska jag ta matpaus ;)

***

Förresten, ska skicka vidare awarden också!
Veros Virriga Värld, ett skepp kommer lastat med följande award (och utmaning)!

Utmaningen som följde med denna award var att lista de 5 saker som betyder mest för mig!

Den får hon för att hon är så duktig på att uppdatera sin blogg och alltid skriver en massa nytt. Dessutom är det spännande att följa med då hon just håller på att öppna en alldeles egen affär.