Telefontid

Jag hatar telefontider, vilket jävla, idiotiskt skitpåfund.

På ett sätt kan jag ju förstå vikten av telefontider, om såna inte finns så kan ju kanske folk inte hinna med annat än att svara i telefonen. Men ja... ibland kan man väl göra vissa undantag, eller?
Som om det är ett väntat telefonsamtal som missat telefontiden med ynka sex minuter. Varför ska hela alltihopa sk*ta sig då? Stackars, stackars mig som inte får min efterlängtade hostmedicin nu, och jag som hostat i två och en halv vecka (!), bara för att jag missade telefontiden med sex minuter. Jag menar, vad är det att hänga upp sig på?

Jag bli så arg! Skit i er dumma hostmedicin då, bajstanter! Jag ska ligga här hemma i soffan och hosta tills jag blöder ur både hals och näsa istället, för att jag missade telefontiden med sex minuter bara för att jag är så himla trött och SJUK!

Sen finns det ju en massa annat korkat med telefontider också. T.ex. att dom ofta infaller på totalt idiotiska tidpunkter, att det bara finns EN telefontid som är 20 minuter lång, på hela dagen, telefontiden slutar 5 minuter för tidigt etc. etc. Kan dom inte göra så att istället för att 4 personer har telefontid samma tid, två gånger om dagen, så har en eller ett par personer i uppgift att svara i telefonen hela dagen och så turas dom om. Telefondejour helt enkelt. Så att det inte ska behöva hänga upp sig på en ynka minut (eller sex).

Varför är det alltid jag som måste vara den smartaste personen på planeten, och i och med det bestraffas med att leva bland korkskallar?????

Varför vill ingen tömma min roskis?

Städerskan här på jobbet städar mitt kontor en gång i vecka. Exakt hur mycket städning som försiggår vet jag inte. tro det rör sig om en torrmoppning av golvet och en roskistömning (och så hoppas vi att alla eventuella rikssvenska läsare vet vad en roskis är för nåt). Det vill säga en inte alltför avancerad städning, jag tycker ju faktiskt att jag kunde få våt-torkat golv åtminstone en gång i månaden. Det börjar se ganska skitigt ut här på grund av vinterns ansamlade snöslask-kvarlämningar.

Och nu är inte ens roskisen tömd!

Var är städerskan? Varför har jag inte fått det veckostädat?
Min roskis luktar illa, ju! Och nu åt jag just upp min nästsista läkerol. Dethär är outhärdligt! Tur att jag snart får gå hem.

Hoppas roskisen är tömd tills imorgon. Annars blir jag arg.

***

Angående den lilla utomjordingen på bilden i föregående inlägget:
Jo, det är kattögonen som lyser :)

Bajsdumma HE-Man

HE-Man har åkt iväg å pilkat, han tog förstås den bilen som hade motorvärmaren ikopplad. Men han kunde inte vara snäll och endera

• a) koppla i den andra bilen då han for hemifrån, eller
  
• b) säga åt mig att jag behövde göra det själv.

Så nu när jag gick ut och skulle åka iväg och hälsa på min lillasyster med herr Dunnz, så startade inte den dumma bilen. Bara att sitta och vänta tills motorn är varm nu då.

Bajs, bajs, bajs.

Pumpapaj är blaj

I helgen har vi firat lite. Dels firade vi HE-man som fyllde år och tog ett steg närmare livet som medelåldring med begynnande flint och väletablerad ölmage.
Nå, flintig tror jag inte HE-Man lär bli, fast... det beror ju på också. Han är ju i princip halvflintig redan, men det är ju ett medvetet val då han rakat största delen av skallen. Ölmagen ja, den är ju en annan femma. Den är väl inte direkt väletablerad, men nog ligger den där och lurar och väntar på att HE-Man ska ta och förevigt bli bästis med soffan, fjärrkontrollen och ölburken.

Ja, nu kom jag av mig igen. Så, dels har vi firat HE-Mans födelsedag men vi hade lite Halloween-funderingar på gång också. På fredagen, påväg hem från jobbet, åkte vi via ett par begravningsplaner och lämnade några ljus vid gravar. Sen gjorde jag faktiskt några pumpalyktor också. Råkade köra förbi ett växthus där de sålde pumpor så då svängde vi in och köpte tre stycken. Det blev två mindre och en större. De två mindre lade jag ut framför trappan och den större bar jag utt till vägen. Den överlevde inte natten dock.
Nån j*vla snorungeidi*t hade varit och slagit sönder den *morr*

Vänta bara... om jag får reda på vem det var så ska jag tamef*n slå sönder snorungens moped som hämnd!

Nå, hursomhelst så kom det ju rätt mycket frön och fruktkött ur tre pumpor av rätt ansenlig storlek. Så jag testade på att rosta pumpafröna (blev rätt gott med 2 av 3 satser blev inte tillräckligt rostade) och så bakade jag söt pumpapaj av fruktköttet. Fröna blev rätt goda (de som var ordentligt rostade) men pajen var lite, njaa...
Inte var den äcklig inte, men jag vet inte om jag kan säga att den var direkt god heller. Tror att det beror på att man helt enkelt är så ovan med smaken av pumpan att det blev för "konstigt" på nåt sätt. Men ja... den var väl egentligen rätt god, man måste bara vänja sig vid den ovana smaken. Receptet tog jag härifrån, om nån vill testa på att baka en egen paj.

Bildkavalkad av en relativt god pumpapaj.

Det kroppsliga miffot har en hatdag

Har lite av en hat-dag idag. Väldigt lägligt när det är meningen att det ska festats, firas och skrattas idag. Men det hjälps inte.

Egentligen började min hat-dag redan igår. Jag smet hem lite tidigare från jobbet, eftersom ju min semester börjar nu (jippiiii!) och tog ett varv genom stan. Hade lite ärenden att uträtta, bl.a. så var jag på jakt efter en ny BH.

Men herregud vad svårt det kan vara att hitta en bra BH. Det finns ju hundratals olika modeller och storlekar och färger, men tamefan att jag hittar nån som passar!!
Tänkte att jag skulle förska ta "experthjälp" den här gången och gick in till stans enda affär som är specialiserad på just underkläder. Tanten tittade bara en gång på mig och gissade direkt rätt på storlek (antar att detdär med att glo på folks bröst kan bli en yrkesskada det också) och plockade direkt fram det jag var ute efter. Men tyvärr, eftersom jag skulle ha en BH utan axelband så fanns det bara två att välja på (jaa... i hela jävla affären!) som var i den färgen jag ville ha.
Men... de passade perfekt. Dock var det ett litet problem, nämligen prislappen. Jag höll nästan på att få slaganfall i provbåset när jag såg att den jävla BH:n kostade 86 €!

Kan ni fatta det, 86 €!!!

Det är ju helt otroligt!
Och då var det inte ens nåt specielt märke eller nät, iaf inte nåt jag kände igen.

Fick ju (lite småskamset) ljuga till tanten och säga att det inte var precis det jag ville ha, och att det inte passade så bra. Jag visste ju att jag skulle slippa undan då, utan att behöva stå och förklara att jag sannerligen inte tänkte betala 86 € för en BH, eftersom jag visste att detdär var enda modellerna hon hade.
Så jag slapp undan med plånboken i behåll (om än inte stoltheten)!

Sen gick jag till säkert tre-fyra andra affärer efter det och gick igenom deras utbud, plockade på mig det som såg ut att passa och gick för att pröva.
Men inte en enda var bra!

Är det jag som är ett kroppsligt miffo? Eller varför hittar jag aldrig nån BH som passar?

Eller kan det vara så, som en kund i en av affärerna utbrast:
"Det måste ju vara karlar som designar dehär, för såhär ser ju ingen ut! Hur kan nån tro att dethär ska passa???"

Dock hittade jag, till sist, en som passade bra, efter att jag kom på att det ju faktiskt fanns EN affär i hela stan där de tydligen tycker att man ska se ut precis som jag. För där fick jag istället ett annat problem, vilken vill jag ha?

Dock kan jag nog erkänna att jag flera gånger innan det blev så jävla sur och arg. Man känner ju sig som ett missfoster när inget passar.
Men jag har ändå bestämt mig för att om jag vinner på lotto så ska jag tamesjutton anställa en egen skräddare som får måttsy mina underkläder åt mig.
Tanken att istället göra det ännu enklare för mig och bara gå operera in några kilo silikon fladdrade ju ockås förbi. Då hade jag ju aldrig behövt köpa en endaste BH till i hela mitt liv, de skulle ju stå rätt ut och rakt upp helt på eget bevåg i alla fall. Jag skulle ju bara behöva köpa sånädär löjliga små plåster att limma över bröstvårtorna.

Men nä... det hade väl nog inte riktigt varit min stil liksom.... inte särksilt eko det inte *pöh*. Dessutom tycker jag inte det är snyggt heller.

Men en egen BH-skräddare hade varit bra.

Och för att återgå till dagens rubrik gällande hat, så kan jag säga att HE-Man lyckats dra ut på mitt hat-humör lite ytterligare med att än en gång lyckas supa skallen av sig med sina idioter till "vänner" och ställa till med ett fint litet helvete passligt till midsommmar

Grattis HE-Man!

Glad midsommar till er andra också!

Skit också

Igår hade jag inte en så bra dag.

Jag var påväg från jobbet för att hämta HE-Man och sen åka hem. Klockan var lite före fem så det var rätt så mycket trafik på vägarna. Jag vek av från en väg till en annan, och skulle samtidigt korsa ett övergångsställe, när jag mitt i allt hade en cyklist rätt framför bilen!

Jag hade inte alls hunnit se henne. Inte alls.
Tror att hon hade kommit fram bakom en bil i motsatta filen som, samtidigt som jag svängde in på vägen, svängde bort från samma väg, så man hade väl sådär omedvetet antagit att kusten var klar.

Övergånggstället/korsningen ligger rätt efter en backe, så hon kom med väldigt hög fart. Antar att hon hade sett mig lika dåligt som jag hade sett henne då den andra bilen skymde sikten.

Som tur var så körde jag ju rätt sakta och i och med att hon kom i sån fart så tog hörnet på min kofångare bara i bakhjulet på hennes cykel. Men både hon och cykeln flög ju fram en bit i alla fall och hon skrapade upp sig rätt ordentligt.

Det var ju enormt tursamt att det inte hände nåt värre!
Jag pratade med både henne och hennes pappa senare på kvällen, så hon hade inte fått några allvarligare skador. Inga brutna ben eller leder, bara ett riktigt fult skrapsår på foten. Så det var ju verkligen en himla tur.

Så när man väl kommit över värsta chocken och kunde konstatera att hon var OK och att ingen skadat sig värre, så blev jag ju istället arg. Det var så himla onödigt!
Varför hade jag inte sett henne?
Varför hade inte hon sett mig?
Tänk om jag hade kommit bara två sekunder senare till korsningen, så hade hon hunnit förbi och inget hade hänt.

Men nu måste jag börja ringa till försäkringssbolaget, åka och visa upp bilden som fick skråmor på kofångaren, åka till polisstationen på "förhör" osv. osv.
Jag har inte tid med allt det!
Dessutom har jag verkligen ingen lust att betala bötern som jag med ALL säkerhet kommer att få! (roligt sätt att spendera semesterpengarna på...)

Till råga på allt så tror jag dessutom att det, rent tekniskt, var mitt fel. Eftersom jag korsade ett övergånggställe till en cykelväg, så borde jag ha väjt.
Men jag hann ju inte.

Jag såg ju henne inte.
Jag trodde ju att det var fritt fram.

Skit också.

Nå, det viktigaste är ju att inget allvarligt hände. Tänk vad hemskt om hon hade dött!! Eller ännu värre, blivit gravt invalidiserad för resten av livet!

Men det känns så jävla onödigt för det.

Nåja... ingen nytta i att älta dethär längre.

Jag vill ha saker

Känner mig (som vanligt) uttråkad. På en skala som går från lätt uttråkad till döende av tristess så ligger jag väl ungefär på små-apatisk.

När jag får tråkigt så börjar jag ofta titta runt på en massa webshoppar, läsa kataloger, kolla annonssidor och bläddra igenom Ikeas hemsida.
Det känns som att jag måste köpa nåt. Hur konstigt det än kan verka. Varför skulle allting mitt i allt bli roligare bara för att jag köper nåt? Men jag antar att bläddrandet och sökandet efter nåt ger en ett slags mål att sträva mot, lite mening i den gråa och trista vardagen.

Och om det inte är onödiga prylar jag vill köpa (vilket jag, tur är, oftast inte har råd att göra) så börjar jag tänka på mat. Jag är jättesnål på pizza, till exempel. Det var nästan en månad sen jag sist åt pizza. Om jag just nu kunde få göra precis, exakt vad jag vill så skulle jag springa ut från jobbet, in till första bästa affär och köpa massa choklad. Sen skulle jag hoppa i bilen och köra de ca 400 km ner till Ikea. Där skulle jag köpa en massa strunt och till sist avsluta dagen med en stor, fet pizza med peperoni på!

Vilken dag! Vilket äventyr!

Men det kan jag ju inte göra.
Tror inte heller att jag skulle känna mig särskilt nöjd efteråt. Vad är vitsen med ett sånt plånboksmord? Ingen vits alls. Bara tidsfördriv.

Jag tror mitt problem skulle vara rätt enkelt löst om jag fick ett roligt jobb. Där har vi det!
Nån som vill erbjuda mig ett roligt, välbetalt jobb som jag helst kan sköta hemifrån?

***

På tal om att köpa saker så är jag nog väldigt lättlurad när det kommer till att pracka på folk onödigt strunt.

Varenda gång jag går på ett s.k. "home party" så skulle jag vilja köpa ungefär 3/4 av alla saker de visar. Samma sak gäller när jag tittar på TV-shop (förutom när de visar fula träningsredskap!).
De är ju så bra! Och tänk vad förmånliga de är, med tanke på kvaliteten! Snygga dessutom! Hur har man kunnat klara sig utan dessa produkter tidigare?

Känslan sitter i länge efteråt också.
Jag bara VET att om jag fick köpa en sån sak så skulle mitt liv bli sååå mycket roligare.

Tur i oturen så är jag medveten om mitt problem, så jag brukar kunna gardera mig rätt bra. Dessutom blir ju saken inte mer okontrollerbar av att jag väldigt sällan skulle ha råd att köpa ens 1/4 av deras grejor.
Men när jag kommer in i en tråk-period så nog är det sånt som jag sitter och letar efter på autkions- och annons-sajter!

Senaste hemförsäljningspartyt jag var på så var det PartyLite ljusprodukter de sålde. Skulle ha kunnat köpa massa ljus, om jag bara haft pengar. Även om jag egentligen hellre köper handgjorda ljus från SisslaVissla. De kostar samma sak, men de är handgjorda och ekologiska. Men bara för att jag fått en katalog att bläddra i så blir jag alldeles begeistrad och vill ha ALLT.

I tonåren brukade jag och en kompis ligga och bläddra i diverse kataloger och drömma om vad vi skulle köpa när vi blev miljonärer. Vi hade en lek då som gick ut på att man fick välja en sak per sida/uppslag, för om man skulle ha fått köpa precis allt i hela katalogen var det ju inte lika kul.
Så vi låg och bläddrade fram och tillbaka i katalogerna och berättade vilka saker vi skulle köpa och varför.

Jag brukar fortfarande leka den leken.
HE-Man är dock inte så intresserad av PartyLite och div. annat strunt, så jag brukar leka själv.

Varför blir man så köptokig bra för att nån kommer och visar lite stuff? Jag har väl sett ljus förr!
Dessutom är ju både ljusen och ljusstakarna så in i helvetes dyra!
Men jag vill så gärna tro att just dehär produkterna är så himla kvalitativa! De är så bra! De är så vackra! Man får absolut valuta för pengarna!

Det de säljer är ju verkligen inte saker. De säljer känslan av lyx.
Det känns så himla lyxigt att få köpa dedär dyra grejorna som nån stått och talat sig så varm över.

Men att det är rena, rama lurendrejeriet vet man ju. Inte från försäljarnas sida, utan från the great, big mothership. De lurar nog både kunder och sina egna försäljare, tror jag.
Har själv varit hemmaparty-försäljare så jag vet lite grann hur det funkar. Åtminstone den firma jag jobbade åt hade verkligen konstiga leverans- och betalningsvillkor för försäljarna och priserna var ju ibland löjligt höga.

Min annars så lugna och sansade mamma (???!!!!?) fick sin beskärda del av katalogbläddring redan innan det senaste partyt. Hon var inne på PartyLites hemsida för att kolla in erbjudanden.
Döm om hennes förvåning när hon la märke till att en väggljusstake kostar 319 kr (motvsarande 28 €) i Sverige och i Finland kostar samma sak 47,90 €! Det är en skillnad på 20 €, en ökning på ca 70 %!
Vilken fräckhet! Då blev lugna mamma arg.

Finns ingen chans att dom kan förklara det med valutakurser, finanskriser eller vilken annan skit som helst! För alla de andra sakerna hade relativt samma priser (även om precis allt var billigare i Sverige, som vanligt...).

Tycker synd om försäljarna som måste försöka sälja sånt. Det är ju de som sköter all kundkontakt och tvingas ta emot klagomål och får stå till svars för huvudkontorets dumheter!

***

Dethär var ju egentligen rätt oväsentligt när det kommer till mitt uttråknings-köpbehov. Men å andra sidan så kunde jag inte låta bli att nämna det. Det är så fuskigt!

Fast nu har jag ju i alla fall kommit över habegäret lite. Vem vill köpa saker från en sån ful-firma? Så egentligen får jag väl tacka PartyLite för att de minskade på mitt köpbegär.


Men jag är fortfarande snål på pizza och choklad...



P.S. Jag tror nog att jag vet hur jag får in en bloglovin-knapp. Har bara inte orkat fundera ut huruvida det finns nåt behov för en eller inte.

Shabby Chic, Chic Antique... Räcker inte "Fan! Den får hänga där, orkar inte flytta på den."

Igår läste jag en massa inspirerande inredningsbloggar. Hittade flera som jag inte stött på förut, det var jättekul och jag blev faktiskt, riktigt inspirerad.

Så inspirerad att jag och HE-Man åkte till Jysk efter jobbet för att inhandla sånadär "svävande" vägghyllor. Och tur hade vi, för vi hittade två stycken, som kostade endast 12 € styck. Dessutom var den ena av förpackningarna öppnad och hade stått framme som visningsexemplar, så den fick vi ännu billigare!
Hade tänkt hänga dom på en stor ljus vägg i vardagsrummet. Fastän vi hängt upp tavlor där så ser det väldigt tomt ut. Så jag fick den väldigt smarta idén att sätta upp en hylla under taket, längs hela väggen. Tänkte man kunde ha foton där, lite prydnadsbjäffs och kanske några böcker etc.

När vi kom hem gav sig HE-Man i kast med att sätta upp hyllorna. Det kom skruvar och allting med i paketen, så det behövde han iaf inte gräva fram. Själv började jag trixa med en ram jag köpt på loppis.
Jo... HE-Man var på bra humör igår så vi tog en sväng via loppis också. Köpte en tavla med en stor ram med glas för 4 € och en broderad tavla med en maffig guldram för en tia. Den stora tavlan slaktade jag direkt. Eftersom ena väggen i vardagsrummet är tapetserad i en svart, stormönstrad tapet tänkte jag att det kunde vara en kul idé att hänga upp en tapetbit som en tavla, på en av de ljusa väggarna i rummet. Sagt och gjort. HE-Man trixade med hyllorna och jag trixade med tavlan.

Det tog verkligen inte länge innan svordomarna började hagla över vardagsrummet.
HE-Man svor över att "konsollerna" var sneda och skruvarna som kom med hyllorna var värdelösa, när han drog i dom med skruvdragaren lossnade skallen på tre-fyra skruvar. Så nu sitter hyllorna där de sitter... Själv hade jag problem med den förbannade ramen.
Först var det lite gammal papperstejp jag måste pilla bort. Sen fanns det några små metallklämmor som jag måste bända upp, för att kunna plocka bort den styva baksidan av ramen. Satt och pillade med en kniv och bände och kämpade. Till sist hade jag bänt upp alla klämmor och kunde plocka ut baksidan och den gamla bilden.
Då såg jag att den svarta bilden hade färgat av sig på glaset, fram med skurattiraljerna och börja skrubba!
Efter idogt skrubbande, torkande, dammsugande (jag hatar när det hamnar skräp innaför glaset!) samt tapetklippande så fick jag in tapetbiten i ramen.

Men det var fult.

Tapetbiten passade inte in alls, jag hade liksom klippt ur fel bit av mönstret. Så då fick jag pilla upp allting igen, klippa ny bit och pilla in allt en andra gång. Då lyckades jag ju såklart riva sönder tapeten lite också, det var INTE kul. Under arbetes gång hade jag ju också kommit till den insikten att det inte var frågan om några metallklämmor, utan små diamant-formade stift som spikats(?) in i ramen. Många av stiften lossnade när jag bände på dom, dom var nämligen ytterst ovilliga att bli böjda. Så dom flög iväg lite hit som dit.

Ja... då fick jag ju krypa omrking på golvet då och samla upp dom, för annars hade det säkert inte tagit länge innan någon trampat in det i foten, eller i tassen för den delen.

Nå, alla lösa stift var ihopsamlade. Nu skulle allt bara klämmas på plats så var det klart!
Jag försökte peta in de lösa stiften tillbaka, böjde ner de som jag tidigare böjt upp och hade typ en stift kvar innan det var färdigt. "Vilken tur att jag har hyll-kartongerna som underlägg, de ger ju efter lite och är mjukare än golvet. Dvs. inga repor på golvet och ramen går inte sönder!" tänkte jag...

*knack*

Det jävla glaset sprack!

Jag hade försökt att, försiktigt, försiktigt, trycka tillbaka en av de fula metallstiften som satt i ett hörn. Då sprack glaset och hela hörnbiten var lös!
För att falla tillbaka på mina erkända synder i föregående inlägg, kan vi ju säga att det är bra att jag är så himla snål, annars hade jag kastat ut ram-helvetet i HE-Mans eldningstunna och brännt upp skiten!
Men nu hade jag ju faktist betalat hela fyra euro för den, så jag iddes inte.

Så, snålheten tog överhand och jag satte in tapetbiten utan glas istället. Som tur var kom jag fram till att det såg snyggare ut än när den var bakom glas. Det är ju liksom inte glas på tapeten som sitter på väggen heller så... det passade helt enkelt bättre. Dock hade jag ju lite problem med att få tapetbiten att hållas slätt mot baksidan, den ville bara rulla ihop sig tillbaka. Lite tejp löste det problemet.

Klappat och klart. Tapetskapet var på plats i ramen, ramen var putsad och rivmärket syntes inte! Glad och nöjd tittar jag upp från mitt pyssel-pill för att visa det till HE-Man, samtidigt som jag ska betrakta hans arbetsinsats i form av snyggt upphängda hyllor, och kan då konstatera att hyllorna såg FÖR JÄVLIGA ut!

Och där sitter de nu. Fastskruvade med halshuggen skruv. Enda sättet att få ner dom är väl att riva sönder hela hyllan. Allt blev bara fel den kvällen.

Vi har rätt högt i tak i vårt vardagsrum, närmare 280 cm. Så när hyllorna kom upp på väggen, bara 30-40 cm under taket, drogs blicken mot takhöjden och rummet kändes liksom smalare och mindre på nåt sätt. Inte bra...
Dessutom kunde jag konstatera att min fina plan med att sätta prydnadssaker på hyllan helt misslyckats. Hyllorna var för djupa för att sitta så högt upp, så man skulle inte se grejset så värst bra.

Dags för lite damage control alltså.
Vi fick börja ommöblera lite smått i allmän inredningspanik. Flytta tv-bordet på rätt plats, vinkla tv:n så vi ser nåt, städa undan skräp, flytta matsalsbordet lite till vänster, barmhärtighetsavliva några halvdåliga grönväxter osv. osv.
Till sist kunde vi konstatera att okej, hyllorna kan nog inte användas till sitt ursprungliga syfte, men det kan bli rätt bra i alla fall. Så efter ca tjugo stycken "Hjälp mig nu HE-Man, du får inte gå sova än, det tar bara fem minuter!" var det ungefär midnatt. Men jag hade inte inredningspanik längre iaf.

Jag tror att min inredingsstil bäst går under benämningen jävla-skit-det-ser-inte-bra-ut-men-den-får-fan-i-mig-hänga-där-nu.
Kanske nåt nytt för inredningstidningarna? Jag kan introducera den nya treden på samma gång de kommer och gör detdär inredningsreportaget.

Mitt jävla pulver

Har ju suttit och väntat på våra Nutrilett diet-paket i ca en vecka. Det var ju tänkt att vi skulle börja med dieten förra veckan måndag. Paketena blev beställda veckan före det, på onsdag, så vi räknade med att vi borde ha fått dom senast i början på förra veckan.

Men inga paket kom... I väntan på dom "tjuvstartade" vi bantningskuren och började själv äta kalorisnålt. När vi inte hört nånting alls om vår beställning i fredagst, mer än en vecka efter att vi skickat in den, så mailade jag företaget vi beställt från.

Igår fick jag svar.

De påstod att de skickat iväg paketet dagen efter beställning och att det kommit till vårt postkontor på fredagen (dvs. fredagen innan vi hade tänkt börja med dieten, dvs. i väldigt god tid). Från företagets sida menade man alltså att det var posten som slarvar bort lite papper och lappar och därför inte meddelat oss att vårt paket stått där på hyllan i en hel vecka! Jävla typiskt!

Orsaken till att vi tänkte köra med lågkalori-diet var ju enbart det att det verkade så enkelt. Du får ett paket med en veckoranson med mat, ät det och inget annat. Man behöver inte räkna kalorier/fett (eller nåt annat heller, för den delen), behöver inte väga maten osv. Atkins och GI verkar ha mycket godare mat (och större mängder), men eftersom det inte finns färdiga diet-paket enligt de metoderna så körde vi på Nutriletts lågkalori-diet.

Men... tror ni inte vi har vägt, räknat kalorier och kämpat oss igenom en hel vecka med alla matproblem i alla fall? Vad var vitsen med lågkalori-dieten då, när vi inte kunde göra det enkelt?

Ingen vits alls! Hade säkert varit trevligare att äta GI-mat eller liknande, med massa biffar och annat gott.

Dumma paket! Dumma post! Dumma allting!

Så nu har vi dietat i en hel vecka, ja då passar paketen på att dyka upp. När vi inte längre vill ha dom! Lagen om alltings JÄVLIGHET, heter det... just så...

Meen... vi ska väl fortsätta med bantandet också denhär veckan, men med lite högre kalori-intag, för att liksom plana ut lite innan vi börjar vräka i oss som vanligt igen. Ändra vanor lite på samma gång, förhoppningsvis. Kanske man kan smyga in en och annan Nutrilett-shake under veckans gång då, så att pengarna inte blir bortkastade.

Annars får jag väl spara paketena till nästa år. Vi lär väl behöva varsin omgång då igen, efter julens frosserier.

***

Ja, jag vet mamma... jag kan inte sluta tänka på, och prata om, mat... sorgligt.

I want to eat you...

Där fick du dig! (känsliga läsare varnas)

Livet är nog bra rättvist ibland.

Så satt jag och slösade bort ett helt blogginlägg och en hel dags vedermödor på att skriva dumma och tråkiga saker om bantning.
Just så...

Min belöning:
Nu tänker jag inte på mat alls. Eller jo... jag gör det, men tanken på mat får mig att må illa.
Lagen om alltings rättvisa jävlighet har slagit tillbaka på stort, så när jag gnällde om mat har jag misst aptiten för att underlätta bantningen lite. All fine då va?
Nja... om aptitlösheten beror på urinvägsinfektion så är jag hellre hungrig!

Jävla UVI. Har inte haft det på flera, flera år. Igår var det som att nån tryckte på en knapp och BANG, sjukt i ryggen, svider när jag kissar och känner mig konstant kissnödig. Verkligen inte trevligt.

Men jag har lämnat in urinprov till företagshälsovården nu.
Skynda er med testenra, jag vill ha medicin!!!!!!
Vet inte om jag ska vara sjukledig idag eller inte. Känner mig allmänt plågad och obekväm faktiskt. Urk. Men jag är inte hungrig i alla fall....

Jag är sur

Snart blir jag utkastad ur mitt arbetsrum på jobbet.

Finns inte tillräckligt med rum och jag sitter egentligen på "fel" avdelning.

Får väl lov att flytta från en egen skrubb till någon annans hörn.

Vill inte sitta i ett hörn i någon annans rum

Men hellre det än att sitta vid någon annans skrivbord.

Jag är sur.

Vägsniglar... och HE-Man pratar porr

Jag håller på att bli tokig och det är INTE mitt fel.

Det är den dumma bloggens fel. Jag har inte ens hållit på i en vecka ännu, va? Men hela tiden när jag är hemma så tänker jag "Å, dethär ska jag skriva om i bloggen", eller "Var är kameran...var är kameran!"

Ja.... patetiskt. Jag hade ju aldrig tänkt börja blogga. Det var ju töntigt. Men... jag har väl aldrig påstått att jag inte är lite töntig själv heller så... eller barnslig... Tvärtemot så har jag o HE-Man många gånger konstaterat att vi faktistk är väldigt barnsliga. Båda två.

HE-Man är nästan så barnslig att han är som ett barn ibland. Som den gången när han skulle koka mannagrynsgröt.

Jag hade väldigt noggrannt instruerat honom i mannagryns-kokets ädla konst.

"Man måste röra om i bottnen hela tiden!" sa jag.

"Ja, ja" säger HE-Man.

Jag går i (o)trygg förvissning ut ur köket och bänkar mej på vardagsrumssoffan för att slöglo på tv medans gubbskrället fixar mat.

Efter en väääldigt liten stund kommer någon in i vardagsrummet, vem kan det vara?? Ja, eftersom ingen annan förutom jag och HE-Man uppehöll oss i lägenheten var det ju förståss HE-Man, som ställer sig och dansar en lite ful-dans framför tv:n bara för att retas.

"Vem rör om i gröten" frågar jag.

"Jag!" Svarar han glatt, dansar lite till och skuttar sen (ta det bokstavligt, han skuttar ofta!) iväg till köket igen.

Gröten blev bränd. Kastrullen blev förstörd (det var en gammal emaljkastrull som blev ful-brun iställt för vit i bottnen). Ingen god mat den dagen...

Så går det när jag och HE-Man ska försöka att inte vara barnsliga.

***

Jag blir lätt arg. Eller kanske inte arg. Men IRRITERAD. Senast för en liten stund sen var jag väldigt irriterad på saker i största allmänhet. Tror dagens irritation bottnar i a) en vägsnigel imorse och b) en person som jag inte kan få tag på eftersom denna inte svarar på mail och har telefonen kopplad till sin fax (att döma av de konstiga pipen i luren!).

Jag HATAR vägsniglar. Jag hatar mycket saker. Ofta, om jag blir väldigt arg, så ropar jag "Jag hatar allting!" Så nuförtiden om jag säger att jag hatar nåt så svarar HE-Man alltid kolungt "Ja, men du hatar ju allt du". (Men det är faktiskt inte bara jag som gör det, hade en kompis som berättade en lite dråplig mitt-husdjur-rymde-historia, som hon avslutade med "Och så stod jag där ute och ropade "Jag hatar allting!"" (får man sätta två " efter varandra sådär?)).

Men för att fortsätta med vägsniglarna...

Jag hatar vägsniglar. En vägsnigel är en dum-bilist som kör alldeles för sakta och inte låter folk köra förbi. Vägsnigel efterföljs ofta av en vägmask. Det är fenomenet som uppstår bakom vägsnigeln, då första bilen efter snigeln inte vågar köra om. Varefter följande bil har två bilar den måste köra om samtidigt och inte heller vågar köra om. Sen blir det tre, och fyra osv.

Imorse hamnade vi bakom en vägsnigel. Den körde 60-65 på en 80-väg. Och det var verkligen inte så halt. Dom gör ju så att man blir försenad till jobbet!

Jag sa till HE-Man att om jag kunde så skulle jag gå ut och slå vägsnigel-bilisten på käften. Bara sådär. Pang bom. För jag blev stööörd av den. Och sen skulle jag göra samma sak till chauffören i bilen direkt efter snigeln, som gjorde så att det blev en hel mask.

Inget snack, bara en knytnäve på näsan. Inte ta sig tid att fråga varför dom sölar, då kan man ju börja tycka synd om dom och ångra sig. PANG BOM, istället bara...

"Vad du är aggressiv" sa HE-Man då.

Men HE-Man var också stöörd.

***

Igår hade jag och HE-Man en annan bildiskussion, det var på väg hem från jobbet. Efter lite allmänt om-och-men prat så kom vi in på porr.

"Porr är som när man är snål (sugen, alltså) på en hamburgare, men istället för att få en hamburgare får man titta på en video där en gris slaktas" sa jag. Väldigt klokt.

"Mmmm" höll HE-Man med "Så är det"

Men... han är ju en karl trots allt.

***

Vad folk kan vara svåra att få tag på. Ännu en sak som irriterar mig idag!

Att man efter 10 dagar inte har orkat svara på ett mail! Och när man försöker ringa så är telefonen kopplad till faxen. Så hittar man en annan nummer där signalerna går fram och nån äntligen svarar. Ja... då visar det sig att det var hemnummern och det var ett av barnen som svarade, "H*n är inte hemma ännu, slutar arbeta efter fyra".

Ja, efter många om och men kommer man äntligen fram på en annan telefonnummer, men inte då heller nappar det. "Nä, h*n är inte här. H*n har slutat redan och åkt hem".

Lämnade ringbud. Hoppas personen orkar dra sig till telefonen och ringa upp då, innan nästa månad!

***

Nu ska jag surfa vidare och se om jag hittar nåt som muntrar upp mig lite. Fick ju i alla fall tag i någon, efter alla vedermödor. Kanske jag hittar nån rolig tävling att vara med i..? :D

Alltså! + The Rise of HE-Man

Ibland vill jag bara spyyyyy! (fick jag rätt färg på spyttet nu?)

Dethär kanske blir ett lite "alltså"-inlägg, har jag på känn. Får se vart det barkar av...
Ett varningens ord! Om du tar illa upp av inlägget, läs det klart innan du börjar gråta/svära/skriva elaka (och välförtjänta) kommentarer åt mig! Det blir bättre mot slutet. Lovar.

Alltså, jag blir så trött på allt vitt! Varför måste det vara vitt, vitt, vitt, vitt.... i evigheters evighet? Syster nr 1 kör in hårt för den vita stilen när det kommer till inredning. Syster nr 3 (jag placerar in mig själv som god tvåa) brukar irritera sig på dethär. "Varför måste allt vara vitt?" Jag vet inte! Jag fattar det inte heller. Det är ju så tråkigt.
Och alla bloggar då, som bloggar om samma sak, "vitt", "ljuvt", "sött", "romantiskt" *bluääärgh*
Jag kallar det "lant-fjant". Vill dom inte bara spyyyyy efter ett tag? Hur orkar man vara så gullig och puttenuttig hela tiden? Och kära (inbillade?) vänner, missförstå mig rätt nu! Jag tycker faktiskt den vita, lantliga stilen kan vara väldigt fin! Den kanske inte passar mig, jag vill nog ha det lite mera modernt (jag köpte t.ex. ett svart kylskåp, just det!), men en lite detalj här och där kan ju passa bra in. Men att ha allting vitt, man ser ju inte sakerna då *blir snöblind* Och så är det så ljuvt och vita drömmar och söta kommentarer och spetsar och shabby chic........

Alltså, shabby chic är nåt av de värsta uttrycken jag vet! Och det försvenskade verbet att "shabba" (dvs. när man köper ett oskyldigt litet loppisfynd, målar det svart, sen vit och slipar det "nött"), det är ett av de fulaste orden som finns. Vet inte varför shabby chic irriterar mig så omåttligt. Det känns bara så löjligt! Lite för Martha Stewart för min smak. På tal om Martha Stewart så måste ju hon vara en av de läbbigaste mänskor som finns! Så har hon sitt lilla program är hon pysslar och påtar, fixar grejor som endast en amerikansk house-wife kan ha tid å ork att pyssla med (dvs. totalt onödigt strunt som finns till bara för att det är "chict" typ...) och tar emot en massa gäster. Men är det nån som nångång märkt hur otroligt överlägsen hon är mot sina gäster, hon verkar vara så falsk? Kan inte förstå hur hon i princip helgonförklartas, människan är ju otäck! (titta bara på henne!!!!)

Men för att återgå till det vita och lantliga. Tror det är två huvudsakliga orsaker till mitt ogillande av den vita trenden...
Den första är en person som jag under min barndom var tvungen att umgås med, kan man säga. Personen ifråga var en sån som gärna satt och pysslade med torkade blommor, spetsar, band, rosetter osv. 90-talets version av dagens lantliga inredningstrender, kan man väl säga. Ung som man var så såg man ju allting i svart och vitt, endera var du en bra människa eller så var du en dålig. Personen ifråga föll (kanske oförtjänt) direkt inom kategorin dålig. P.g.a. ett barns oförmåga att förlåta samt den icke-existerande gråskalan så tog väl sig personen aldrig ur kategorin dålig. Därför har också allting som förknippas till denna person automatisk blivit inprogramerat som "skit" i mitt huvud. (Ni som känner mig vet vem jag menar)
Orsak nummer 2 är nog det att jag är allergisk mot allt som heter "trend". Trender i sig är väl inget farligt, men när nånting blir en bauta-stor trend och man börjar uppmärksamma det i media, "alla" gör det och trenden börjar tas för given, ja.... då blir jag direkt lite "anti" mot saken i fråga. Kan inte riktigt förklara varför. Kanske det beror på en känsla av att folk följer trender bara för att "man ska", inte för att man själv vill. Trenderna tar bort den egna viljan... Jag vill inte göra som mode-/inrednings-/fritids-"experter" säger att man ska, jag vill göra som jag själv vill. Därför avstår jag från allt "trendigt", obotlig princip-grej. Exempel på såna trender (förutom den vita, lantliga trenden) är t.ex. poker, facebook och, up 'til recently, bloggar. (But even a leopard can change his shorts, som herr Pratchett brukar säga)

Och inläggets tredje; Alltså, som jag sa, missförstå mig rätt o inbillade vänner! Jag tycker era bloggar med vita inredningsfoton osv är jättefina. Ofta kan jag spendera flera timmar på att surfa runt på dom, detta tack vara systerns blogg. Jag blir inspirerad av bilderna och känner många gånger att jag själv kunde ha det lite lantligt och romantiskt hemma. Men nä.... det är nog inte min stil egentligen. Det är lite för fint, kanske jag är lite för skitig av mig för det? ;) Dessutom tror jag att jag kanske tillbringar för mycket tid med att titta på såna bloggar (jag får vit-OD), eller så finns det för många av dom?!??! Eller... så kanske jag inte har hittat in i "rätt" blogg-kretsar ännu? Finns det inredningbloggar som inte kör med den lantliga stilen? OBS! Retro är totalförbjudet också! Tål inte retro heller, då vill jag också spyyy! (Finns det nåt fulare i barnkläds-väg än illgröna plych-hängselbyxor med vita och oranga nallar på? Nä!)

Finns det bloggar som passar till mig? Inredningsbloggar som tilltalar en handarbetande eko-tönt/fantasy-geek/datanörd-wannabee/smyg-headbanger som tycker om liiiiite vitt, liiiite goth, en nypa modernt + en skvätt cigarr-rum? Kanske jag får börja läsa min egen blogg *he he* Måste börja lägga in inredningsbilder av mitt eget hus så jag har nåt att titta på *naaajs*

Nå, det var då alltså (nr 4!) dagens moraltante-I hate the World-predikning. Men om det är nån som vet av bloggar som skriver om inredning, men inte i lantlig stil, hör gärna av er! De vita bloggarna hittar jag till själv ;)

***

Så från en sak till en annan.

Gubbskrutten, vi kan kalla honom Herr Eko då, för enkelthetens skull. Ja, jag kan till och med förkorta det till HE, coolt va? HE, passar väl bra till en gubbskrutt. Varför inte ta och svänga ihop ett lite tuffare namn till smutsiga pojken (som han själv benämnde sig med imorse) på samma gång. Vi kallar honom kort och gott för HE-Man! Då blir han nog glad.

Hursomhelst. Jag och HE-Man skulle titta på film. "Jag vill ha nåt gott" sa HE-Man då. "Okej, vi kletar ihop lite gegg-klet då!" sa jag. Sagt och gjort. Efter HE-Mans tobakspaus drog vi fram kastrullerna i sann "mamma-är-borta-jag-har-inget-godis-vi-gör-kokosbollar-istället"-anda och svängde vi ihop domhär:

Tror dom kallas "Myror". Består av 1 dl socker, 1 dl sirap, 1 tsk vaniljsocker, 1 msk kakao och 100 gr smör (*he he* kom ihåg receptet utantill!). Rör ihop i en kastrull och låt koka i två minuter. Sen blandar man i passlig mängd cornflakes och pluttar ut det på en plåt.

Kanske det ät lite MMB det också, att koka sitt eget godis själv? Vet inte.... kan vara. Ohälsosamt är det i alla fall. Mådde illa efteråt *urk*