fredag 13 februari 2009

Idag igen?

Måste jag skriva ett inlägg idag igen?

Jo...

Eller nä. Ingen tvingar mig.

Men jag tycker att jag måste göra det. Får inte blir förslappad nu.

Jag hade en massa intressanta tankar i huvudet idag, men sen var jag inne och kollade en stund på neopets och fastnade där istället. Så all extratid blev uppäten av de små neopetsen och inget lämnade kvar till bloggen.

Har dock varit inne och läst kommentarerna. Det är alltid kul (och kräver mindre ansträngning!). Det är ju så kul att få respons på mitt tangent-knapprande. Och jag håller med er allihopa, jag tycker faktiskt också att svärorden var befogade denhär gången!

***

Hmm.... alltid när jag går in här och har tänkt skriva ett kort inlägg så slutar det med en dunder-ramsa på 50 cm + i alla fall (Ja, jag grävde faktiskt fram en linjal ur skrivbordslådan och mätte inlägget. Det var längre än 50 cm, mer mot 60, faktiskt).
Undrar varför det alltid blir så?

Jag har tänkt skriva en kort liten sak, men sen när man börjar så bara rinner det ut, mer och mer och mer.... Ett litet sidosprång här, en parentes där och mitt-i-allt så är jag uppe i 30 cm inlägg.
Min teori är den, att ju mer du pratar, destu mer skriver du. Och jag, jag talar mycket! Jag babblar! Jag är en sån som då på engelska kallar för chatterbox. När jag väl sätter igång så bara bubblar det ut mer. Det funkar på samma sätt när jag pratar som när jag skriver. Man måste lägga in en liten parentes, man måste förklara nåt extra för att folk riktigt ska fatta pointen osv. Ibland blir jag så bortråddad av mitt eget prat att jag tappar bort mig helt och glömmer vad det var jag skulle säga från första början. Som tur är så brukar jag (faktiskt!) komma på det. Men det är en sak man får träna på...

Folk säger att jag pratar för mycket.
Brukar ju hålla igen på t.ex. arbetet osv. Det är ju inte i alla sammanhang som man känner sig så bekväm att man kan vrida på babbelkranen och låta det forsa fram fritt. Lever dock i en liten riskzon där, då det i mitt arbete ingår att vid vissa tillfällen prata inför publik. Då måste jag tänka på vad jag säger så att folk hänger med... Men jag tror att det faktiskt brukar gå rätt bra i slutändan ändå. Lätt för mig att säga förstås, som inte har behövt höra på mig själv! Fast jag har fått höra att jag är rätt bra på såntdär, så det är ju en liten tröst. Hursomhelst så har jag via arbetet (och skolframföranden) fått bra träning i att plocka upp tråden igen, efter att ha tappat bort den alldeles själv i en hel härva av hit-och-dit. Står du framför publik i profesionella sammanhang kan man inte bara kläcka ur sig ett
"Äh, jag glömde bort vad jag skulle säga!" och glatt babbla vidare.
En liten förbättring alltså!

Men för att, på tal om saken, inte tappa bort mig igen så ska jag återgå till dom som säger att jag pratar för mycket...
Min kära mor är t.ex. en av dom. Tror mina syskon glatt sällar sig till samma skara. Men värst drabbad av dom alla är nog HE-Man. Han brukar säga att jag babblar så mycket att hans öron trillar av.

Än har vi dock inte behövt åka till akuten (för den sakens skull!!), så han klarar sig. En liten lustig sak med överskridna gränser på babblometern är ju dock hur dessa gränser sakta men säkert justeras, till min fördel!
För ungefär ett år sedan var jag borta i ca 10 dagar och HE-Man skulle vara ensam en längre tid för första gången. Han såg fram emot dethär nåt enormt mycket.

I flera veckor före jag åkte iväg så talade han sig lyrisk om hur han skulle slappa där hemma, göra vad han ville, drälla omkring i kalsongerna, sova hela dagen etc. etc. Men det absolut bästa med min frånvaro skulle vara tystnaden, påstod han. Nå, det kändes ju lite småpluttigt, men jag känner ju HE-Man, kanske bättre än han känner sig själv vissa gånger.
Så... hur tror ni det gick?

När jag kom hem fick jag höra att min mamma ringt honom dagen efter att jag rest bort. Då hade han firat sin ensamhet i en hel dag och haft hur kul som helst. Slappat på soffan, hälsat på kompisar och bara levt livet.
Men då, efter ca 24 timmar av ljuvt ungkarlsliv och välsignad tystnad hade han fått tråkigt.

Det var för tyst!

*moahahaahahahaaaaaaa*
Han säger att jag har förstört honom. Han tycker att det blir för tyst om han är ensam för länge, han börjar sakna mitt babbel!

Rätt åt honom som gnäller på att jag pratar för mycket!
*gnider mina händer i illa dold skadeglädje och hånler*
Ser ni det riktigt framför er, hur jag myser åt tanken??

Fast egentligen har inte HE-Man så mycket att säga till om! Han kan själv vara en riktig pratkvarn, när han är på det humöret. Då blir det ombytta roller. Så istället för att det är jag som mal på och HE-Man som stirrar på tv:n med tom blick och med jämna mellanrum klämmer ur sig ett litet "Jaha" eller "M-hmm" så är det jag som går på auto-reply. Men jag är faktiskt bättre på det än honom. Kanske min hjärna har blivit optimerad för fast-speed och funkar som bäst när jag lyssnar på en outsinlig ström av ord? Kanske jag har behövt lära mig att memorera alla ord, för att hänga med i mina egna utläggningar? Kanske det är därför jag kan klara av att gå tillbaka till huvudstoryn efter ett 5 minuter långt sidospår?
Hursomhelst, när HE-Man inte tror att jag lyssnar längre, så brukar han förhöra mig och fråga vad han senast sa för nåt. Då brukar jag (oftast) kunna citera honom ordagrannt, så det så!

Men det är fullt förståeligt att HE-Man också blir en liten babbel-apa ibland. Han har väl blivit lite miljöskadad, antar jag. Dessutom så kan svärmor också prata på rätt bra, när hon väl kommer igång :)

En gång pratade vi om babbel i telefon. Hon sa att hon aldrig varit en sån som pratat särskilt mycket, tyckte hon. *hmmm* Sen fortsatte vi att babbla i säkert 20 minuter till, innan hon måste sluta för hon fick en kund på jobbet...
När svärmor sätter igång, oftast på jobbet, så är det ungefär som att ett pärlband av ord rann ut ur munnen på henne. Det bara kommer mer och mer och mer....
Men det är bara kul :)

Så kanske det inte är så konstigt att mina inlägg blir rätt långa ibland?

***

Ett litet p.s. innan jag avslutar för dagen:
Gå in och läs denhär artikeln, Vuxna struntade i barn i nödläge. Hemskt att ingen brydde sig om de små pojkarna. Men artikelns höjdpunkt var absolut den sista meningen. Läs den ;)

6 kommentarer:

Ellen sa...

svar: Okej, kul att du är med! =)

Sjabbig men chic sa...

Så kan det vara! Du vet man saknar inte kon förrän båset...
Du, nu kan det vara så att jag snurrar till det ordentligt, jag skyller på huvudvärken. men jag vet inte om jag varit in till dig och tackat för kommentaren. jag vet att jag har smygläst i alla fall. Kul med någon fler som skriver så långa inlägg så att läsarna kanske funderar på självmord.;) Nejdå, du skriver ju jätteroligt och vi lär ju ha mycket att berätta eller hur?

På kärt återseende
Lisa

Lussan sa...

Haha, har du faktiskt MÄTT ett inlägg? Applåder och stilpoäng till dig! :D

Charlotte sa...

Slutet gott allting gott, om kvällen slutar med en flickvän... :-)
Titta gärna in hos mig och tävla om kärlekste och musikresa. Trevlig allahjärtanshelg!

SoffiZ-Oliwers mamma sa...

Vad skoj att du är med och tävlar! Det går jättebra att länka i högerspalten!! Lycka till!

josefine sa...

hej det är helt okej =) kul att du är med och tävlar =)