fredag 27 februari 2009

Varför man inte ska äta på skribordet

I och med min och HE-Mans dietätande (lätt att läsa det ordet, va?) så har jag nästan helt och hållet slutat äta i cafeterian på jobbet. Det är ju så svårt att veta hur mycket kallisar (vår egen tuffa slang för kalorier, inte att förväxlas med kaliser (kalsonger)) det är i maten de serverar där.

Jag kan ju inte riktigt be kökspersonalen väga min mat heller, det skulle lät bli lite pinsamt. Jag och HE-Man hade väl lite småfunderingar på att trixa ihop nån slags portabel våg att hänga på pekfingret, men av en eller annan konstig anledning utevcklades aldrig den idén vidare.

Så, jag har tagit med egen mat istället. Det finns väl nåt slags lunchrum här någonstans, brukar gå dit och låna micron ibland. Men eftersom 90 % av all personal äter i cafeterian så är ju lunchrummet bara till för allmänna looser och utstötta (samt trådsmala kontorsdamer som äter en halv banan till lunch), så där vill man ju hursomhelst inte sitta.
Bättre då att sitta i mitt eget rum, var jag kan stänga (och låsa) dörren om mig själv. Brukar förgylla matstunden med nån tidning ibland, eller lite allmän slösmurfing på nätet. Veckans NU, en högklassig tidning, får ofta äran att följa med mig hem från mataffären, den brukar åtnjutas tillsammans med de mumsiga riskexen (torra och goda, nästan lika goda som dust!) på lunchpausen.

När jag leker på datorn under lunchpausen brukar jag skuffa fram laptopen (ja! jag har inte ens en riktig dator :( ) lite så att mina matbyttor också ska rymmas. Är väldigt nöjd över att jag inte lyckats spilla fem liter mat på tangentbordet... än... Lite smulor har väl dock letat sig ner mellan knapparna, men det kan jag leva med.

Idag var jag på den säkra sidan. Det blev ingen smurfning idag utan lunchapusen tillbringades tillsammans med underbara människor som Mickey Rourke, Paris Hilton och Daphne Leone. Ingen risk att förstöra dyrbar, teknisk utrustning, med andra ord.

Försjunken i den höglitterära texten sträckte jag min hand mot limsaflaskan (limsa = läsk, för de som inte vet bättre), självklart var det light-limsa med nästintill 0-kalorier, och missade!

SPLASH!

*SCCCHMMMMMMSSSSSSSS*

Limsaflaskan blev som en smärre bomb och skummade så in i *fula ord*. Limsan rann ut över min dyrbara tidning, skrivbordet, ner över batteriet (elementet...), plaskade ner printern, elkablarna och stänkte lite på min bordstelefon.

Naaaaaajs!

Då fick jag alltså spendera tio minuter av min lunchpaus springandes mellan wc och arbetsrum för att hämta pappershanddukar och knäliggandes på golvet för att torka upp den skummande, svarta pölen. Torkade självklart noggrannt av tidningen och gav skrivbordet, elkablarna, batteriet, printern och telefonen en hastig omgång med de våta papprena också.

Skönt med klibb under skorna!

Men det blev faktiskt rätt så rent. Men längst in i hörnet under skrivbordet är det nog rätt klibbigt än, men det kanske städerskan kan fixa på måndag.

Därför ska man inte äta vid skrivbordet.

4 kommentarer:

Marias Stil sa...

Damn it! Jobbigt när sånt händer! Lite pepping är att det är fredag och sen helg!!

vad duktiga ni är med dieten, vad har du för filosofi?
Kram

Viola sa...

Håller tummarna för dig i min tävling, ha en skön helg, kram

Sjabbig men chic sa...

Men sölmaja!!;)
Nämen visst är det för jäkligt när sånt där händer. Sylt eller saft ut över golv och halvvägs upp över väggarna. Man får ett spel över sig själv och det tar lika mycket energi som att torka upp det!

Kram Lisa

segsliten sa...

Riktig tur att laptoppen inte stod där! Lite tur i oturen behöver man ibland.
Kram ☺