Hemmafru De Luxe

Idag har jag varit hemmafru så det smäller om det!

HE-Man åkte iväg på pilktävling och jag låg kvar hemma i vår sovskrubb och "mornade" mig lite.
Men det blev tråkigt efter ett tag, så då steg jag och Korven upp.
Vi slöade omkring lite i största allänhet först. Men jag hade ju tänkt baka semlor idag (finlandssvenska semlor alltså... dvs. "småfranska") så det gick inte att slöa hur mycket som helst.

Men köket såg ju ut som ett bombnedslag, så där gick det ju inte att baka nånting. Jag måste alltså städa, igen... Nå, först måste jag ju smurfa lite på datorn. Så jag spenderade ca 1½ timme att slösmurfa och snarvla i telefonen.

Sen orkade jag inte hitta på mer undanförklaringar till varför jag inte skulle städa köket. Så då började jag städa. He-Man hade varit en duktig pojke och plockat ur diskmaskinen, så det gick rätt snabbt.

Då stod jag inför problem nummer 2. jag hade tappat bort receptet.
Jag hittade det tidigare i veckan i en tidning, som jag misstänker att vi kastat bort. Så efter lite halvhjärtat sökande här som där, så ringde jag till lillebror. Som tur var så var han hemma och inte ute på vift med diverse bruttor, och han hittade samma tidning hemma hos dom (han bor hos mamma ännu) och kunde läsa upp receptet åt mig.

Japp, problem 2 avklarat. Då kom vi till dagens tredje utmaning; baka semlorna. Till saken hör att jag är väldigt dålig på att baka. Eller nja.... kakor och annat smetigt kan jag baka, men jästdegar har aldrig hört till min starka sida. Men förra året då jag bakade fastlagssbullar (dvs. "semlor" på rikssvenska) så hade jag tagit hjälp av kompis Bakexpert. Så nu visste jag ju lite hur degen skulle se ut när den var klar.

Mina tidigare försök med bullbak har resulterat i:
a) bullar av som i storlek och koncistens mest påmint om golfbollar, eller
b) bullar som runnit ut på plåten och mest sett ut som fluffiga hamburgerbröd

Så det var sannerligen ingen självklarhet att semlorna skulle bli ätbara.

Men, modig som jag är, så kastade jag mig helhjärtat in i allt vad semlebaket innebar. Plockade fram pytsor och koppar, mjöl och torrjäst, micrade mjölken och skred till verket.
Allt flöt på bra, men jag måste erkänna att det blev lite kritiskt när det började bli dags att avsluta degvispandet. Grundproblemet när det kommer till mig och brödbak är att jag inte vet när degen är mätt på mjöl. Endera kastar jag i för mycket mjöl och får golfbollar, eller så fegar jag ur och sätter för lite med hamburgerbröd som resultat.
Eftersom jag hade berättat till HE-Man att jag skulle baka (som svarat med ett tvivlelsosande "Jaha") så var det bara att se till att semlorna blev ätbara. Så jag tog till fusk- och fegismetoden, ringde till kompis Bakexperten och förklarade noggrannt koncistensen på min deg. Och efter lite försiktga duttanden med träsleven på bänken (orkade inte stjälpa ut hela degen för att se om den fortfarande var klibbig (vilket var tipset jag fått) så jag fuskade och tog en klick på en träslev istället) med godkänt resultat så satte jag degen på jäsning.

För att göra en lång historia kort kan jag säga att semlorna faktiskt blev alldeles lyckade!

Eftersom jag misstänker att det kan finnas tvivlare därute så har HE-Man storsint hjälpt mig att ta bildbevis av det hela. (Ser ni hur noggrannt han undvikit att få med fläcken-på-köksduken-som-inte-gick-bort-i-tvätten på bild!)

Fröken Ekos supergoda morotssemlor!

Men tro inte jag var färdig redan! Efter det städade jag noggrannt bort allt stök efter mig och satte igång med att baka pizza!

HE-Man, den manliga jägaren som han är, hade fått hela 1 abborre under tävlingen. Han hade dock fiskat lite extra i "allmosebyttan" och plockat med sig en kasse småfisk till katterna. Ingen matfisk dock...
Hursomhelst så belönades han med hemgjord pizza då han kom hem.

Jag är världens bästa hemmafru! (men salladen fick han göra själv)

Sista tävlingsdagen!

Sista dagen du kan delta i tävlingen!

Varför man inte ska äta på skribordet

I och med min och HE-Mans dietätande (lätt att läsa det ordet, va?) så har jag nästan helt och hållet slutat äta i cafeterian på jobbet. Det är ju så svårt att veta hur mycket kallisar (vår egen tuffa slang för kalorier, inte att förväxlas med kaliser (kalsonger)) det är i maten de serverar där.

Jag kan ju inte riktigt be kökspersonalen väga min mat heller, det skulle lät bli lite pinsamt. Jag och HE-Man hade väl lite småfunderingar på att trixa ihop nån slags portabel våg att hänga på pekfingret, men av en eller annan konstig anledning utevcklades aldrig den idén vidare.

Så, jag har tagit med egen mat istället. Det finns väl nåt slags lunchrum här någonstans, brukar gå dit och låna micron ibland. Men eftersom 90 % av all personal äter i cafeterian så är ju lunchrummet bara till för allmänna looser och utstötta (samt trådsmala kontorsdamer som äter en halv banan till lunch), så där vill man ju hursomhelst inte sitta.
Bättre då att sitta i mitt eget rum, var jag kan stänga (och låsa) dörren om mig själv. Brukar förgylla matstunden med nån tidning ibland, eller lite allmän slösmurfing på nätet. Veckans NU, en högklassig tidning, får ofta äran att följa med mig hem från mataffären, den brukar åtnjutas tillsammans med de mumsiga riskexen (torra och goda, nästan lika goda som dust!) på lunchpausen.

När jag leker på datorn under lunchpausen brukar jag skuffa fram laptopen (ja! jag har inte ens en riktig dator :( ) lite så att mina matbyttor också ska rymmas. Är väldigt nöjd över att jag inte lyckats spilla fem liter mat på tangentbordet... än... Lite smulor har väl dock letat sig ner mellan knapparna, men det kan jag leva med.

Idag var jag på den säkra sidan. Det blev ingen smurfning idag utan lunchapusen tillbringades tillsammans med underbara människor som Mickey Rourke, Paris Hilton och Daphne Leone. Ingen risk att förstöra dyrbar, teknisk utrustning, med andra ord.

Försjunken i den höglitterära texten sträckte jag min hand mot limsaflaskan (limsa = läsk, för de som inte vet bättre), självklart var det light-limsa med nästintill 0-kalorier, och missade!

SPLASH!

*SCCCHMMMMMMSSSSSSSS*

Limsaflaskan blev som en smärre bomb och skummade så in i *fula ord*. Limsan rann ut över min dyrbara tidning, skrivbordet, ner över batteriet (elementet...), plaskade ner printern, elkablarna och stänkte lite på min bordstelefon.

Naaaaaajs!

Då fick jag alltså spendera tio minuter av min lunchpaus springandes mellan wc och arbetsrum för att hämta pappershanddukar och knäliggandes på golvet för att torka upp den skummande, svarta pölen. Torkade självklart noggrannt av tidningen och gav skrivbordet, elkablarna, batteriet, printern och telefonen en hastig omgång med de våta papprena också.

Skönt med klibb under skorna!

Men det blev faktiskt rätt så rent. Men längst in i hörnet under skrivbordet är det nog rätt klibbigt än, men det kanske städerskan kan fixa på måndag.

Därför ska man inte äta vid skrivbordet.

Arga mamman

Arga mamman vann en ljudbok.

Nu blir hon säkert glada mamman.

Och allt är tack vare mig *jag är sååå bra*, snäll dotter som tipsar om kuliga tävlingar.

Jag vill ha saker

Känner mig (som vanligt) uttråkad. På en skala som går från lätt uttråkad till döende av tristess så ligger jag väl ungefär på små-apatisk.

När jag får tråkigt så börjar jag ofta titta runt på en massa webshoppar, läsa kataloger, kolla annonssidor och bläddra igenom Ikeas hemsida.
Det känns som att jag måste köpa nåt. Hur konstigt det än kan verka. Varför skulle allting mitt i allt bli roligare bara för att jag köper nåt? Men jag antar att bläddrandet och sökandet efter nåt ger en ett slags mål att sträva mot, lite mening i den gråa och trista vardagen.

Och om det inte är onödiga prylar jag vill köpa (vilket jag, tur är, oftast inte har råd att göra) så börjar jag tänka på mat. Jag är jättesnål på pizza, till exempel. Det var nästan en månad sen jag sist åt pizza. Om jag just nu kunde få göra precis, exakt vad jag vill så skulle jag springa ut från jobbet, in till första bästa affär och köpa massa choklad. Sen skulle jag hoppa i bilen och köra de ca 400 km ner till Ikea. Där skulle jag köpa en massa strunt och till sist avsluta dagen med en stor, fet pizza med peperoni på!

Vilken dag! Vilket äventyr!

Men det kan jag ju inte göra.
Tror inte heller att jag skulle känna mig särskilt nöjd efteråt. Vad är vitsen med ett sånt plånboksmord? Ingen vits alls. Bara tidsfördriv.

Jag tror mitt problem skulle vara rätt enkelt löst om jag fick ett roligt jobb. Där har vi det!
Nån som vill erbjuda mig ett roligt, välbetalt jobb som jag helst kan sköta hemifrån?

***

På tal om att köpa saker så är jag nog väldigt lättlurad när det kommer till att pracka på folk onödigt strunt.

Varenda gång jag går på ett s.k. "home party" så skulle jag vilja köpa ungefär 3/4 av alla saker de visar. Samma sak gäller när jag tittar på TV-shop (förutom när de visar fula träningsredskap!).
De är ju så bra! Och tänk vad förmånliga de är, med tanke på kvaliteten! Snygga dessutom! Hur har man kunnat klara sig utan dessa produkter tidigare?

Känslan sitter i länge efteråt också.
Jag bara VET att om jag fick köpa en sån sak så skulle mitt liv bli sååå mycket roligare.

Tur i oturen så är jag medveten om mitt problem, så jag brukar kunna gardera mig rätt bra. Dessutom blir ju saken inte mer okontrollerbar av att jag väldigt sällan skulle ha råd att köpa ens 1/4 av deras grejor.
Men när jag kommer in i en tråk-period så nog är det sånt som jag sitter och letar efter på autkions- och annons-sajter!

Senaste hemförsäljningspartyt jag var på så var det PartyLite ljusprodukter de sålde. Skulle ha kunnat köpa massa ljus, om jag bara haft pengar. Även om jag egentligen hellre köper handgjorda ljus från SisslaVissla. De kostar samma sak, men de är handgjorda och ekologiska. Men bara för att jag fått en katalog att bläddra i så blir jag alldeles begeistrad och vill ha ALLT.

I tonåren brukade jag och en kompis ligga och bläddra i diverse kataloger och drömma om vad vi skulle köpa när vi blev miljonärer. Vi hade en lek då som gick ut på att man fick välja en sak per sida/uppslag, för om man skulle ha fått köpa precis allt i hela katalogen var det ju inte lika kul.
Så vi låg och bläddrade fram och tillbaka i katalogerna och berättade vilka saker vi skulle köpa och varför.

Jag brukar fortfarande leka den leken.
HE-Man är dock inte så intresserad av PartyLite och div. annat strunt, så jag brukar leka själv.

Varför blir man så köptokig bra för att nån kommer och visar lite stuff? Jag har väl sett ljus förr!
Dessutom är ju både ljusen och ljusstakarna så in i helvetes dyra!
Men jag vill så gärna tro att just dehär produkterna är så himla kvalitativa! De är så bra! De är så vackra! Man får absolut valuta för pengarna!

Det de säljer är ju verkligen inte saker. De säljer känslan av lyx.
Det känns så himla lyxigt att få köpa dedär dyra grejorna som nån stått och talat sig så varm över.

Men att det är rena, rama lurendrejeriet vet man ju. Inte från försäljarnas sida, utan från the great, big mothership. De lurar nog både kunder och sina egna försäljare, tror jag.
Har själv varit hemmaparty-försäljare så jag vet lite grann hur det funkar. Åtminstone den firma jag jobbade åt hade verkligen konstiga leverans- och betalningsvillkor för försäljarna och priserna var ju ibland löjligt höga.

Min annars så lugna och sansade mamma (???!!!!?) fick sin beskärda del av katalogbläddring redan innan det senaste partyt. Hon var inne på PartyLites hemsida för att kolla in erbjudanden.
Döm om hennes förvåning när hon la märke till att en väggljusstake kostar 319 kr (motvsarande 28 €) i Sverige och i Finland kostar samma sak 47,90 €! Det är en skillnad på 20 €, en ökning på ca 70 %!
Vilken fräckhet! Då blev lugna mamma arg.

Finns ingen chans att dom kan förklara det med valutakurser, finanskriser eller vilken annan skit som helst! För alla de andra sakerna hade relativt samma priser (även om precis allt var billigare i Sverige, som vanligt...).

Tycker synd om försäljarna som måste försöka sälja sånt. Det är ju de som sköter all kundkontakt och tvingas ta emot klagomål och får stå till svars för huvudkontorets dumheter!

***

Dethär var ju egentligen rätt oväsentligt när det kommer till mitt uttråknings-köpbehov. Men å andra sidan så kunde jag inte låta bli att nämna det. Det är så fuskigt!

Fast nu har jag ju i alla fall kommit över habegäret lite. Vem vill köpa saker från en sån ful-firma? Så egentligen får jag väl tacka PartyLite för att de minskade på mitt köpbegär.


Men jag är fortfarande snål på pizza och choklad...



P.S. Jag tror nog att jag vet hur jag får in en bloglovin-knapp. Har bara inte orkat fundera ut huruvida det finns nåt behov för en eller inte.

Det kom ett paket...

...och ett till!

Man hade kunnat tro att det var jag som har födelsedag idag och inte Korven!
Har varit på dåligt humör hela dan. Det var dötrist på jobbet, mina pengar är slut och jag kommer att få mycket mindre lön än jag brukat få p.g.a. att min skatteprocent höjts och för att 2 månaders matavgifter i kafeterian på jobbet dragits av lönen. Surt.

HE-Man är hos svärisarna och fixar min bil. Tre av fyra stötdämpar-fjädrar har gått av (gissa om bilen gick genom besiktningen) och de måste fixas till fredag. Ringde och pratade med honom för att fråga hur det går. Han sa "skit". Det var tydligen mycket svårare att byta fjädrarna än han trott.

Så dagen har inte varit så kul.

Eftersom HE-Man är borta blir det inget kalasande idag, trots Korvens födelsedag. Vi får ta det imorgon istället (vi äter kaka, djuren får räkor). Men nåt extrakul måste ju vovven få göra idag, så vi gick på lite längre promenad och Korven fick springa lös. Han tog i som om det gällde livet och sträckte ut sig som en liten (och lätt deformerad) antilop. Vi gick via postlådan påväg hem och där låg två paket och väntade på mig!
Ett var en bok jag köpt via huuto.net (typ Tradera) och det andra innehöll två trasor från disktrase-swapen jag deltagit i via sysidan.

Köket behöver en städomgång, verkligen... Och eftersom HE-Man fixar min bil, vilket lär ta hela dagen och halva natten, så är ju det minsta jag kan göra att städa köket. Men nu känns det iaf lite roligare med nya trasor.