Tecken på välstånd...

Kom på en sak, när jag sitter och försöker att mentalt fly radioterrorn på jobbet med att sk*ta i kaffepausen och istället äta godis och slösmurfa på skvallersidor. Där hittade jag ett bildspel med kändisbrudar med sixpacks. Ja... alltså inte såna som HE-Man brukar köpa i matbutiken på fredagarna, utan såna man har på magen.

Jag har ett jättesnyggt sixpack, tyvärr syns det inte p.g.a. allt fläsk som också finns på magen.

Nå, hursomhelst... Jag började fundera på detdär med magrutor och sånt. Det kan ju i princip vem som helst skaffa, men det kräver nog rätt hård träning (och kanske lite hälsosammare kost också?) och hård träning kräver massor av tid. Hur 17 skulle jag ha tid att träna så att jag såg ut som en kändis?
Hur 17 har dom tid? Men, det hör väl till deras arbete att de ska vara snygga och vältränade, så de räknar väl detdär till vanlig arbetstid. Sen är de ju säkert också snuskigt rika och har RÅD att ta sig dendär tiden.

Så då kan man ju alltså dra slutsatsen att magrutor är ett tecken på välstånd. Du har råd att ta dig tiden att träna i femtielva timmar om dagen. Dessutom har du säkert råd att äta en lite hälsosammare kost också, eftersom dom flesta vet att tyvärr så är Euroshoppers halvfabrikat från Armenien billigare än närproducerad mat.

Tänk då på hur det var FÖRR. För var det ju i princip tvärtom. Om du var muskulös och solbränd så måste du ju ha arbetat ute dagarna i ändå och det gjorde ju inte förmögna personer. De satt inne, alternativt ute under ett parasoll, och gjorde så jävla lite som möjligt. Så då var dom vackert bleka och småmulliga.
Men vem är det nu som sitter inne, borta från all sol, och gör så lite som möjligt? Jo, kontorsråttor som jag. Blekfeta, krokryggiga och närsynta av allt datorknapprande. Om jag reste tillbaka en sisådär 300 år i tiden så hade jag säkert varit värsta skönheten med mitt vita fläsk och så.

Kanske man då kan dra slutsatsen att skönhetsidealen egentligen bara är en statussymbol. Du vill inte vara vacker, inte direkt, du vill se ut som dom rika gör. För det är väl i princip det vi vill? De rika ser ut på ett skillt sätt p.g.a. sina pengar. Förr valde de att inte göra nåt, för de betalade (/tvingade) andra att göra arbetet åt dom, nuförtiden så är det dom som har råd att "arbeta", typ... och så vill vi se ut som dom. Skönhetsideal eller statussymbol? Vill vi se vackra ut, eller vill vi se rika ut?

Jag tror jag ska bestämma mig för att allt är en konspiration för att hålla oss fattiga råttor kvar nere i fattigdomsträsket, så att de kan fortsätta gotta sig åt sina cash. Därför ska jag revoltera mot förtrycket och bestämma mig för att blekfeta datanissar är det hottaste som finns!

Pumpapaj är blaj

I helgen har vi firat lite. Dels firade vi HE-man som fyllde år och tog ett steg närmare livet som medelåldring med begynnande flint och väletablerad ölmage.
Nå, flintig tror jag inte HE-Man lär bli, fast... det beror ju på också. Han är ju i princip halvflintig redan, men det är ju ett medvetet val då han rakat största delen av skallen. Ölmagen ja, den är ju en annan femma. Den är väl inte direkt väletablerad, men nog ligger den där och lurar och väntar på att HE-Man ska ta och förevigt bli bästis med soffan, fjärrkontrollen och ölburken.

Ja, nu kom jag av mig igen. Så, dels har vi firat HE-Mans födelsedag men vi hade lite Halloween-funderingar på gång också. På fredagen, påväg hem från jobbet, åkte vi via ett par begravningsplaner och lämnade några ljus vid gravar. Sen gjorde jag faktiskt några pumpalyktor också. Råkade köra förbi ett växthus där de sålde pumpor så då svängde vi in och köpte tre stycken. Det blev två mindre och en större. De två mindre lade jag ut framför trappan och den större bar jag utt till vägen. Den överlevde inte natten dock.
Nån j*vla snorungeidi*t hade varit och slagit sönder den *morr*

Vänta bara... om jag får reda på vem det var så ska jag tamef*n slå sönder snorungens moped som hämnd!

Nå, hursomhelst så kom det ju rätt mycket frön och fruktkött ur tre pumpor av rätt ansenlig storlek. Så jag testade på att rosta pumpafröna (blev rätt gott med 2 av 3 satser blev inte tillräckligt rostade) och så bakade jag söt pumpapaj av fruktköttet. Fröna blev rätt goda (de som var ordentligt rostade) men pajen var lite, njaa...
Inte var den äcklig inte, men jag vet inte om jag kan säga att den var direkt god heller. Tror att det beror på att man helt enkelt är så ovan med smaken av pumpan att det blev för "konstigt" på nåt sätt. Men ja... den var väl egentligen rätt god, man måste bara vänja sig vid den ovana smaken. Receptet tog jag härifrån, om nån vill testa på att baka en egen paj.

Bildkavalkad av en relativt god pumpapaj.

Men nu tror jag tamefan att jag är det.

Men herrejesstanesåsånt vad trött man kan bli bara för att man går ut med hunden en stund.

Jag fick en otrevlig uppenbarelse idag då jag stod i en provhytt i stan och prövade kläder. Var dendär degiga fläskhögen faktiskt jag???
Ja, direkt fläskig är jag ju nog inte, men nog fan såg jag degig ut för det. Urk å blä.
Så jag bestämde mig för att börja med ett sundare leverne, snabbstart med att köpa middag på McDonalds. Very hälsosamt indeed.

Nå, när jag kom hem så behövde ju Korven rastas, så jag passade på att rasta mig själv på samma gång. Jag visste ju att jag borde ha ett par träningsbyxor nånstans på vinden så jag gick upp och grävde igenom klädkorgen med byxor.
Längst in i ett hörn hittade jag de (nästan) bortglömda byxorna, som tyvärr var lite för fula och omoderna för att jag skulle vilja ha dom. Jag hade ju fått en bild av ett par tjusiga löparbyxor i huvudet och tyvärr så levde inte dethär paret upp till mina höga förväntningar.
Men! Jag vägrade erkänna mig besegrad så jag löste problemet med en lite knep-å-knåpig idé. Först klädde jag på mig ett par svarta långkalsonger med hål i grenen, å det kan man ju inte gå ut med, så då klädde jag på mig ett par svarta lånkalsonger till. Dessa med hål på knät. Problemet löst. Två par håliga kalsonger (observera att hålen ej får vara på samma ställe) blir ett par snygga löparbyxor. Speciellt när det är kolsvart ute och knapert med vägbelysning.

Nå, imunderad mina "nya" träningsbyxor, mp3-spelaren och ett par relativt nya joggingskor så gav jag mig ut med Korven. Tänkte jag skulle jogga lite, istället för att bara gå. Det är ju som att gå typ, fast lite snabbare bara. Lätt som en plätt.

Jag orkade springa i typ 100 m innan jag inte orkade längre. Need I say more?
Nå, jag vägrade än en gång att ge upp, så jag och Korvhunden fortsatte tappert framåt, ibland joggande, ibland gående och väldigt ofta flåsande. Men framåt gick det. Och vi har faktiskt jogg-promener-flåsat oss framåt i hela 3,2 km, typ. Äsch, jag kollade just upp det på Eniro och jag trodde nog att det skulle vara längre än så, äsch...

Nå, jag har ju inte suttit i soffan hela dan iaf.

Men... det är inte klokt hur försoffad och degig man blivit. Då jag var en 14-15 så brukade jag springa hela vägen hem från min kompis, som bodde typ 1½ km bort, för det var mörkt och läskigt och jag ville komma hem så snabbt som möjligt. Tungt var det ju, men det gick. Nu hade jag säkert rasat ihop i en svärande, flåsande deghög inom 300 m. Max.

Ålderdomen gör sig påmind.

Neeeeeeeej, jag är inte dööööööd...

...bara lite frånvarande.

Jag och HE-Man ska ju ha "bröllop" i helgen, så jag har haft lite fullt upp. Och på tal om puckon, pucko jag som bokat in alldeles för mycket saker till denhär veckan. Men... det hjälps inte, gjort är gjort och nu får jag bara stressa med inte en utan tre olika saker, typ.

Nå, jag vill ju inte ha någon fjantig "bröllopsblogg" så därför besparar jag er från mina festbestyr.

Men nu är jag här igen. Dock la jag märke till att det löns lite att vara borta ett tag. Jag har ju så himla många kommentarer på senaste inlägget. Som att jag var nån kändis, Blondin-Bella watch out! Here I come.
Jo... säkert.
Och vill man ha många kommentarer så finns det säkert bättre taktiker att använda sig av än att vara borta en vecka i gången.

Ja, ja vi skiter i det nu, tråkigt samtalsämne.

Först ska jag iaf lämna en hälsning till min svåger (you know who you are (förhoppningsvis!)). Jag fick ditt textmeddelandet du skickad i förrgår. Men jag låg redan och sov när jag fick det, så jag såg det först igår morse och då hade jag ju inget recept med mig till jobbet ju... Och så glömde jag ringa dig igår.
Men du ska få limpreceptet, it's on the way. Du kan fast ringa mig ikväll så jag itne glömmer bort dig igen.

För er som inte fattar vad detdär var frågan om så kan jag säga att jag är sk*tdålig på att svara på textmeddelanden, speciellt såna där folk vill ha limprecept av mig. Speciellt.
Men, det är på kommande....

Jo, kanske jag borde lämna en hälsning till HE-Man också?

"Hej, hej" *vink vink*

Han undrade varför jag inte skriver nåt här längre. Men HE-Man! Det är ju för att jag varit fullt upptagen med att baka tårtor till vår fest juh! Men igår, då jag måste jobba, var HE-Man faktiskt en väldigt duktig pojke och städade köket, lagade mat OCH bakade en tårta! Tänk det!

Nå, ni märker väl att jag känner mig lite allmänt flummig, så nu ska jag sluta flumma och tävla lite istället. Sen kanske jag ska jobba lite också. Kanske.

Pucko Lulu, eller?

Försöker sy lite samtidigt som jag har på tv:n i bakgrunden (bättre sällskap än inget alls).
Det som erbjuds är bl.a. Äntligen Hemma.

Tycker inte programmet är särskilt bra längre, men tittar på det iaf idag. Det är ju mest bakgrundsunderhållning så...
Så kom hatfavoriten Lulu Carter i rutan. Det är nåt med henne liksom... kan inte riktigt med henne. Nå, hursomhelst så tyckte jag hon kläckte ur sig nåt riktigt puckat idag.

Hon inredde ett rum i New England stil och förklarade samtidigt lite bakgrunden bakom uttrycket "New England", då det kommer till inredning alltså.
Hon sa nåt i stil med att man i USA vill härma engelsmännens inredningsstil, som består av mycket antikviteter och bjafs, men att man gör det på ett nytt, fräscht sätt. Därav namnet "New England".

Frågan är då denna, vem är mest puckad? Jag eller Lulu?

Jag har alltid trott att inredningsstilen och -namnet "New England" kommer från det geografiska området New England på USA's östkust. Dvs. lite marint, nött, men ändå ljust och fräscht. Det är helt enkelt en inredningsstil som är väldigt typisk där och så har stilen fått sitt namn från geografin, typ. Ungefär som man säger att man kan ha "orientalisk" inredning.

Please, where's the experts? Nån som kan komma med lite riktigt fakta och rätta svar?

Who wins the title "dagens pucko"????

Handarbetsmässa i Seinäjoki

Igår var jag och mamma på mässa till Seinäjoki. Handarbetsmässa då alltså. Fast egentligen så tycker jag nästan att den borde byta namn.
Nog finns det ju handarbetsgrejs där nog, även om jag kanske tycker att det blivit mer försäljning av färdiga handarbeten/hantverk än försäljning av material och produkter att handarbeta med (som jag minns att det var förr). Nå... det må nu vara som det vill med det. Poängen jag försöker få fram är den, att jag tycker att det inte riktigt är en handarbetsmässa. Hantverksmässa hade kanske varit ett mer passande namn. Eller så mitt förslag: tantmässa.
Vart du än vänder dig så är det fullt med tanter, tanter, tanter. Man ser väldigt få män där. De flesta är försäljare. Fast en och annan manlig besökare ser man ju nog skymta fram mellan tantpermanenterna och handväskorna. De ser dock ofta lite smått olyckliga och vilsekomna ut.

Nå, där var då jag och mamma, två tanter till. Det var kanske 10:e gången vi besökte mässan, så flera av försäljarna och produkterna har man ju sett många gånger tidigare. Men alltid hittar man nåt nytt och roligt. Igår hittade jag dock inte så mycket som jag absolut ville ha. Lite tråkigt, när man för en gångs skull skulle ha råd att köpa lite saker, men å andra sidan så sparar man ju pengar då också så. Plus och minus med allt.
Men... hittade en riktigt pärla på mässan, tyckte jag. Marikoru hette företaget som sålde smycken. Montern var nog nåt av det finaste jag sett på en mässa. Smyckena föreställde hjortron, lingon och jordgubbar och låg utplacerade på en matta av mossa. Precis som i naturen. Det såg så himla fint ut med de lysande, orangea hjortronen mot mossan, så jag måste ta ett foto (frågade naturligtvis först). Tyvärr blev ju fotot sk*t (helt och hållet mitt fel) eftersom jag var lite småstressad och hade bråttom. Man måste ju hinna fota innan det kom en massa folk och skymde sikten för en, samtidigt som jag märkte att vissa backade för att låta mig få en bättre bild, och man ville ju inte ha dom att vänta onödigt länge.
Nå, här är iaf min halvdåliga bild:

Ser ni mossan??
Väldigt najs, måste jag säga.

Köpte ett par örhängen och en pins. Tyckte hjortronen var absolut finast, men jag passar nog inte så bra i orange, så jag köpte lingon istället.
Här har ni en bild på dom (som är lite bättre, eftersom jag fick fota i min proffsiga studio (köket/köksbänken) och inte hade suddiga händer som störde sikten):

Om ni vill gå in och kika på Marikorus hemsida, så är det bara att klicka på nån av bilderna, eller så går ni in här. Sidan är bara på finska, men om man inte förstår finska så kan man ju alltid titta på bilderna förstås. (De är ju lite snyggare än mina så...)
Sen ska jag vara snäll och göra en liten gratisöversättning åt er; om nån vill beställa smycken så ska ni gå in under Tuotteet (Produkter) och kika under rubriken "Tilaukset", där hittar ni en mail-adress via vilken man kan göra beställningar. Går säkert bra att skriva på engelska.

Men nu märker jag att jag inte kan skriva nåt alls. Det går inte att koncentrera sig då min lillebror är på besök. Måste ju erkänna att avloppet som stockat och gör så att skitvattnet från tvättmaskinen flödar över på badrumsgolvet också gör att min koncentrationsförmåga inte riktigt är på topp.