*brön*

Nä, nu var det nog så länge sen jag skrev nåt här sist att jag får lov att klämma ur mig nåt slags inlägg. Jag har väl kanske inte riktigt haft tid med bloggandet nu då det varit påsk och en massa annat ståhej. Fast det är väl ingen som sagt att man måste blogga x antal gånger per vecka heller?

Nå, vad kan jag tänkas ha för nåt intressant att berätta då? Jag vet inte riktigt... En sak har jag i alla fall tänk på de senaste morgnarna, att det varit ovanligt lätt att stiga vakna och stiga upp! Ja, att åka iväg till jobbet är väl inte precis roligare än vanligt, men själva uppvaknandet och uppstigningen, den allra första biten på dagen, den tycker jag har varit ovanligt trevlig de senaste dagarna. Nåt som spelar in är ju absolut ljuset. Det känns så härligt att vakna på morgonen av att det är ljust ute och inte för att väckarklockan ringer. Ibland på vintern, då det är som allra mörkast, så känns det ju som att man stiger upp mitt i natten och man tycker att man bara borde gå krypa ner under täcket igen. Men nu, ja nu känns det ju faktiskt som att det är dags att stiga upp när klockan ringer på morgonen.

Förvisso så är det ju ändå tungt, jag har aldrig varit så värst morgonpigg. Men det är åtminstone något lättare än vanligt.
Igår så var det lätt att vakna, men ja... det var ändå lite jobbigt att stiga upp ur sängen. Orsaken var att vi hade sovit med sovrumsfönstret öppet vilket gjorde att allt fågelkvitter hördes väldigt bra. Ja, kvitter och kvitter, fågelskrän då kanske. För inte var det några små bofinkar som tjattrade i träden inte. Vår gård måste nog ligga rätt under flyttfåglarnas motorväg eller nåt, för varje vår och höst så både hör och ser man massvis med tranor och svanar. Så igår morse blev jag väckt av en massa tut och brön (jag vet inte om det finns nåt sånt ord, men så låter det i alla fall *bröön*) då morgontrafiken kom igång. Det kanse inte låter så trevligt, men det VAR trevligt. Jag hade bara velat ligga kvar i sängen och höra på tutet och brönet lite till. Men det går ju inte...