Upp å ner, upp å ner...

Är det jag som är kortsiktigt manodepressiv? (eller kanske det heter nanodepressiv då???)

Eller är jag bara en hysterisk kärring?

Eller är det faktiskt så att det är snabba växlingar här, hela tiden?

Igår var jag jättesur på eftermiddagen. Det var nån (inte jag, på riktigt, det var inte jag!) som klantade till det så jag slapp hem från jobbet väldigt sent och bara hann hem och ta en snabbrunda på wc innan jag måste åka till kvällsjobbet.

Då var jag sur.

Men kvällsjobbet gick ovanligt smidigt, då blev jag glad.

Nu på eftermiddagen fick jag ett jobbsamtal som slutade med en väldigt glad och nöjd telefonist i andra ändan.

2 minuter efter att jag satt på luren får jag besök av två arga och upprörda gubbz.

Upp och ner.

Nu, för en minut sen, knackade någon på min dörr. Det var samma person som, ofrivilligt, orsakat gårdagens försening. H*n kom in och bad om ursäkt, fast jag (väldigt snällt och rart!) bedyrade att det inte behövdes ("det var ju inte ditt fel!"). Men, men..!

"Tycker du bättre om choklad eller salmiak?" frågar personen då plötsligt.

"..." var typ allt jag fick ur mig... "Ööööhh, choklad tror jag" (det är inte precis sånt folk brukar fråga av mig på jobbet) och så fiskar h*n fram två chokladplattor ur innerfickan som jag får "som plåster på såren" :D

Nu tycker jag HE-Man ska komma och hämta mig genast, så arbetsdagen kan avslutas medans jag ännu är glad!

(Problem: Ska jag lämna chokladen i jobbet för inmundigande under svårt prövande perioder (SPP) eller ska jag ta hem den och äta den då jag ligger i badkaret omgiven av badskum??)

***

P.S. Eeehh.... det var väl ingen som tog lilla gossen-storyn på blodigt allvar va? Det var ju meningen att den skulle vara små-humoristisk, inte dödsallvarlig. Misslyckades jag totalt i mina förehavanden?????