Aggrobullar + jag blir sagotant

Det blev inga aggrobullar igår.
Kvällsjobbet gick ovanligt civiliserat och lungt till, så jag var inte arg när jag kom hem. Det var trevligt.

Dödstrött var jag däremot. Så istället för att våldsbaka så åt jag glass och slöade på soffan framför Rent Hus. Måste säga att dendär Lasse i gårdagens program påminde mig rätt mycket om både min svåger och min svärfar. Dock påminde han inte om HE-Man, tur för honom det. För HE-Man alltså... så skitigt vill jag inte ha hemma hos mig. Även om HE-Man påstår att jag är världens slarvigaste fröken som bl.a. lämnar halvt urdruckna saftglas efter sig överallt.
Förvisso ligger det nåt i påståendet med de halvt urdruckna glasen, men sååå stökig är jag nog inte av mig. Det är nog en släktåkomma jag sluppit undan (hoppas jag iaf!).

Nä, hur kunde HE-man påminna ens lite om Lasse. Det går ju helt enkelt inte. Han skulle ju inte få. För när det kommer till HE-Man och mig, så är det jag som bestämmer var skåpet ska stå. det är jag som bär byxorna i hushållet. Det enda HE-Man får bära är tofflor, min rosa tofflor på sitt huvud *moahahaaaaaah*

Japp, där hör ni! HE-Man är en toffelhjälte! "Under tossorna" som det sägs här.

Så, som sagt var, jag bär byxorna och han ligger snällt under tofflan *mohahahaaaaaa* (<- maniskt skratt i sann Frankenstein-anda)

Eller.... tja... det har jag fått höra iaf.
Det är bra när folk kommer och berättar åt mig hur vi har det här hemma, så jag vet.
Ni vet... "folk", "dom" och "man" i största allmänhet, dom vet ju alltid bäst, eller hur?

Ja... *suck* Vad ska jag säga.... Om inte annat är det ju lite humoristiskt hur folk kan tro att dom vet allt om personer dom aldrig träffat. Fast egentligen ska man väl inte bry sig om såna kommentarer alls. Dom som känner mig och HE-Man vet ju hur det är på riktigt.

I och för sig så är det väl kanske jag som brukar fatta besulten hemma hos oss. Men ärligt talat tror jag HE-Man bara är nöjd och glad för det. För att vara lite Jesus och dra en liknelse så kan jag berätta följande historia för er. (väldigt fritt och friskt knyckt av min kära mor)

~ ~ ~
Det var en gång (så börjar väl alla bra berättelser?) en liten gosse. Den lilla gossen bodde tillsammans med sin mor i ett stort och fint hus, solen sken varje dag på det fina huset, fåglarna kvittrade och glassbilen körde förbi varje eftermiddag, prick klockan ett, och delade ut glass till de små barnen (som förståss var gjord på ekologisk mjölk, fri från tillsatsämne, innehöll inget farligt socker men smakade gudagott för det!). Hemma hos den lilla gossen var gräset aldrig grönare på andra sidan. Nä... helt enkelt för att den lilla gossen bodde på den andra sidan!
Med andra ord levde den lilla gossen en perfekt tillvaro!
Men det fanns mörka moln på horisonten. Det den lilla gossen inte visste, var att framtiden skulle visa sig vara allt annat än ljus, hans liv skulle inte vara bekymmersfritt länge till...

Vår histora tar sin början en vacker dag (dvs. en helt vanlig dag i den lilla gossens värld), solens strålar smeker sakta den lilla gossens kind där han ligger på gräsmattan och petar på en myra, eller nåt. En skugga faller på hans ansikte, skymmer solen en kort stund, och gossen tittar nyfiket upp. Aldrig tyngd av problem är hans sinne oskuldsfullt och tilliten till världen är total.
Det som möter hans nyfikna blick då den vänds uppåt är hans mors glatt leende ansikte.

"Lilla Gossen, vill du inte komma på en promenad med mig idag?" Frågar hon, mjukt leende, med stoltheten sjudande i det varma modershjärtat när hon ser på sin underbara son.

"Ja, jättegärna!" Svarar gossen glatt

Hand i hand promenerat mor och son iväg mot horisonten. Gräset är grönt, vinden susar i träden och fåglarna kvittrar.

Promenaden leder dom längre och längre bort från hemmets trygghet. Nu är gräset plötsligt inte lika grönt längre. Men gossens obesudlade barnatro gör att han känner sig säker vid sin mors sida. Mor och son njuter ändå av naturens underbara skönhet och samtalar glatt.
Men gossen börjar ana oråd.
Hans mors hand om sin, alltid så torr och varm, lugnande håller den om hans, börjar plötsligt kännas orolig. Gossen känner hur moderns omslutande grepp kallnar, det känns vått och klibbigt. Nervöst börjar modern svinga deras händer fram och tillbaka, som för att försöka dölja det nya, okända och otrevliga.

Promenaden har tagit gossen längre bort än han någonsin tidigare varit. Borta är de öppna, ljusa slätterna. De har nu trätt in i en värld av stillhet och mörker. Tystheten känns tryckande och gossen börjar bli orolig.

"Mor, mor!"

"Ja, min son!" Svarar Modern, tonfallet ljust och glatt, men leendet ser stelt ut.

"Kan vi inte vända om och gå hem, jag börjar bli trött." Snäll som han är, värnar han om sin moder, vill inte skrämma henne genom att berätta om sina känslor av obehag.

"Nej, vi ska gå lite till"

Moderns grepp om den lilla barnahanden blir mer hårdhänt, stegen raskare.
Mellan träden skytmar gossen en öppning. Vägen delar på sig. Han vet med ens att det är där, där det kommer att hända. Nu finns ingen återvändo.
Han försöker sträva emot, han vill vända om, springa hem till tryggheten. Men moderns hårda grepp blir ännu hårdare och han släpas oundvikligt framåt.

De kommer fram till vägskälet och stannar. Modern andas i korta, ansträngda andetag. Gossen gråter tyst för sig själv.

"Det är dags nu, min son. Du vet att denhär dagen måste komma!"

"Nej mor! Nej! Snälla, låt mig slippa!

"Nej min son, du vet att jag inte kan. Du måste!"

"Neeeej, neeej!" Pojken tjuter av skräck, tårarna rinner ner för kinderna, det änglalika ansikten förvridet i en grimas av skräck.

"Jo min son. Du måste! Du måste välja!"

Ordet var yttrat.
Gossens värsta mardröm hade besannats. Hans älskade mor hade svikit honom och tvingat honom till det han försökt undvika hela sitt korta baranliv. Han måste välja!

"Nu bestämmer du vilken väg vi ska gå, annars kommer vi ju aldrig hem!" sa modern hårt.

Och gossen valde, men minnet av den dagen skulle förfölja honom under resten av hans liv. Aldrig mer ville han välja. Aldrig mer ville han ta ett jobbigt beslut. Aldrig...

SLUT
~ ~ ~

Ja... dethär blir ett långt inlägg. Men jag måste ju kompensera för gårdagens brist på skriverier så...
Detdär var då alltså en kort, liten berättelse om hur jag tror många (män?) upplever beslutsfattande. Historien handlar faktiskt inte om HE-Man (men de som känner mig kanske kan gissa sig till vem det handlar om??), men det är en sann berättelse (om något utbrodera, men bara lite). Men jag måste säga att jag misstänker att han går igenom samma outhärdliga plåga varenda gång han måste fatta beslut.
Speciellt om man frågar nåt viktigt, som t.ex. "Vad ska vi äta idag?"

Nä... förlåt HE-man. Nu retas jag kanske lite väl mycket. Men... nånting ligger det väl nog i det.

Vi kan säga såhär. Om HE-Man verkligen är "under tossorna" så misstänker jag att det beror på att han snällt och beskedligt själv gått och lagt sig där! (Ser ni framför er hur han lägger sig, leende, på golvet, sträcker ut handen, plockar upp en rosa, fluffig toffla och nöjt placerar den på bröstet?)

Dessutom har jag börjat fundera på hela uttrycket med toffelhjältar etc. Är det någon annan som har lagt märke till att man aldrig säger att kvinnor kan vara "under tossorna"? varför är det så?
Är det för att män per automatik ska vara de som bestämmer, kvinnor som överlåter bestämmanderätten är inte "under tossorna", de är snälla. Är det inte så? Jäkligt märkligt detdär i alla fall.

Men jag tror inte riktigt på uttrycket "under tossorna". Nån måste ju bestämma nåt, annars står man väl ännu där i skogen och inte vet vilken väg man ska välja. Man kommer ju inte framåt.
Då är det väl ingen skillnad vem som bestämmer, sålänge alla är nöjda.

I vissa familjer bestämmer hon, i vissa han och i andra så antar jag att man är så hiskeligt snälla och kommer överrens så bra att man kan bestämma allt tillsammans.
I de felsta fall så lever man väl lite i en blandning av alla alternativ. Så är det nog också med HE-Man och mig.
Fast vi har ju en kvinnlig president också så....?!!?